Miljödomstolen har beslutat att säga nej till den planerade containerhamnen i Norvik vid Nynäshamn. Det kom som en kalldusch för Stockholms stad, som i åratal planerat för detta.

Problemet är att processen har gått långt. Alla inblandade kommuner och myndigheter är helt inställda på att den nya hamnen ska bli verklighet. Alla planer och beslut har anpassats till det. En ny väg har byggts till Nynäshamn och pengar finns avsatta för att även bygga ut järnvägen. En prioritering som knappast hade gjorts om det inte var för den nya storhamnen. SL har börjat bygga spårvägen som ska trafikförsörja de nya bostäder som planeras i Värtan. Med containerhanteringen kvar i Värtan finns inte möjlighet att bygga en enda bostad där (oavsett om man tycker att det är en bra idé eller ej).

Staden lär överklaga till Miljööverdomstolen, vars dom i sin tur lär överklagas till Högsta Domstolen hur det än går. Processen lär ta tre år till, minst. Under den tiden finns det risk att det företag som ställt upp som medfinansiär till den nya hamnen ha tröttnat och hoppat av. Allt tillbaka på ruta ett, förutom att containertrafiken fortsatt att öka och sjötransporterna blivit allt vikigare för att klara en miljövänlig godsförsörjning av Sveriges största konsumtionsmarknad.

Denna sorglustiga historia är en allt för tydlig illustration av ett av Sveriges allvarligaste och mest grundläggande problem; beslutsprocessen för stora infrastrukturprojekt är trasig. Det räcker inte med vanligt planarbete. Dessutom ska allt kunna dras i domstolar och överklagas i ett otal instanser. I slutändan blir det domstolar som fattar beslut som borde fattas av politiskt valda församlingar.

Handelskammaren har länge förordat att Sverige borde införa anläggningslagar efter dansk modell. Det innebär att man stiftar en lag för varje större infrastrukturprojekt som tar över alla annan lagstiftning och gör att besluten inte går att överklaga på längden och tvären. Innan en sådan lag stiftas ska självklart hela den demokratiska och politiska processen vara avklarad, liksom alla miljöprövningar och tillstånd. Om Norvik hade genomgått en sådan process hade det funnits två alternativ. Antingen hade idén om en storhamn där förkastats för länge på grund av att miljöprövningen inte hållit. Då hade man kunnat rätta sig efter det och sökt en annan lokalisering eller försökt utvidga området i Värtan. Eller hade en anläggningslag nu gjort att beslutsprocessen varit avklarad och omöjlig att överklaga. Det hade inte bara förenklat alla andra samhällsplaneringsbeslut som är avhängiga av frågan, utan sparat stora pengar för hela samhället. Vidare är det en demokratireform värd namnet eftersom en liten grupp missnöjda med en sådan ordning inte kan beröva den stora majoriteten sin demokratiska beslutsmakt.

Nu måste alla stora infrastrukturprojekt planeras med en släptid som motsvarar den belastning som domstolsväsendet för närvarande har. Det är en märklig process som kännetecknas av lika delar politisk feghet och byråkratisk seghet. Vi bör alla demokratiskt fatta beslut om de stora infrastrukturprojekt som rör vår region och sedan bör de genomföras. Inte överklagas in absurdum.