Sverige har ett skattesystem som motverkar att folk satsar på högre utbildning och som gör det mindre lönsamt att lyckas. Mindre lönsamt att arbeta – i alla fall att arbeta hårdare. En person som tjänar 50 000 kronor i månaden betalar inte dubbelt så mycket som en som tjänar 25 000, vilket man lätt kunde anta. Sanningen är att man betala tre gånger så mycket i skatt om man fördubblar en lön på 25 000 kronor i månaden. Skatten ökar med 200 % när lönen ökar med 100 %.

Regeringens besked om att ytterligare sänka en av världens högsta inkomstskatter är naturligtvis välkommet. Men hittills har skattesänkningarna haft karaktären att vara ungefär lika stora för alla, oavsett inkomst. Det har i sig bidragit ytterligare till progressiviteten i skattesystemet, dvs det problem som beskrivs ovan.

Finansministerns nya utspel, att också höja brytpunkten för att börja betala statlig skatt, är en ny utveckling i alliansregeringens politik som är extra välkommen. I media kommer detta att beskrivas som att det bara gynnar höginkomsttagare. Men mer rätt är det att vända på det och konstatera att de tidigare skattesänkningarna, jobbskatteavdraget, har missgynnat höginkomsttagare. Detta är en naturlig korrigering för att skattesystemet inte ska bli helt snedvridande.