Till viss del önskar jag att de värsta kritikerna av den s.k. FRA-lagen hade rätt. Att FRA skulle börja övervaka varenda steg medborgarna tar. Att 1984 hemliga agenter ständigt övervakade alla mail som skickas.

Det skulle nämligen väcka en viktig, men i Sverige sovande, debatt. Nämligen dem om vad staten får och inte får göra. Och vilka begränsningar den svenska grundlagen egentligen sätter för politikerna.

De flesta av oss har någonstans i bakhuvudet koll på de rättigheter människor har enligt grundlagen (Regeringsformens andra kapitel närmare bestämt). Den första paragrafens innebörd har de flesta tvingats memorera till något prov i skolan, minnesregel DIMFYR. Innebörden är i korthet att ”Varje medborgare är gentemot det allmänna tillförsäkrad”: demonstrationsfrihet, informationsfrihet, mötesfrihet, föreningsfrihet, yttrandefrihet, religionsfrihet.

Frågan är bara vilka som läste alla inskränkningar som sedan följer runt 10 paragrafer senare, formulerade som: ”Yttrandefriheten och informationsfriheten får begränsas med hänsyn till rikets säkerhet, folkförsörjningen, allmän ordning och säkerhet...” Detta är bara en av många inskränkningar som formuleras redan i lagtexten.

Dessutom är grundlagen rätt tandlös i övrigt. Riksdagen kan mer eller mindre strunta i grundlagen. Det finns ingen författningsdomstol som kan fälla ett sådant beslut. I förarbetena till regeringsformen finns dessutom en rad skrivningar som innebär att lagen inte ska eller kan tolkas bokstavligt. Allt detta är gjort med avsikt.

Det finns nämligen många politiker som inte vill inskränka sin egen makt.

Alla grundlagar i Sverige kommer till som en kompromiss mellan de partier som vill ha en stark grundlag och de som vill ha en svag grundlag. Resultatet blir en grundlag som allt som oftast inte går att använda särskilt mycket. Framför allt sätter den väldigt få begränsningar för vad riksdagen kan hitta på.