Den som tjänar 50 000 kronor i månaden betalar i dagens Sverige tre gånger så mycket skatt som den som tjänar 25 000 kronor. Anledningen är att vi har ett progressivt skattesystem som gör att man, även i procent räknat, betalar betydligt mer i skatt ju mer man tjänar. En slags extraskatt på att utbilda sig eller lyckas.
Det säger sig själv att den som vill sänka skatten i ett sådant system kommer att få anstränga sig rejält för att inte skattesänkningarna ska spegla detta förhållande. Om båda personerna får en skattesänkning med 10 procent av vad de tidigare betalade i skatt kommer den som tjänar 50 000 kronor per månad att i kronor få en tre gånger så stor skattesänkning.
När man diskuterar löner i Sverige brukar det anses som rättvisa att alla får samma procentsats i höjning. Men när det gäller skattesänkningar gäller en helt annan logik. En logik som tydligare drivs av jantelag och avundssjuka.
Så fort det kommer till skattesänkningar kallas det djupt orättvist att den som betalar tre gånger så mycket i skatt får tre gånger så stor skattesänkning. Trots att det helt logiskt går att kalla att sänka skatten lika för alla.
Regeringens jobbskatteavdrag har utformats efter den ”rättvisa” som gör gällande att alla ska få en lika stor skattesänkning i kronor i stället för i procent. Men det är en strategi som gör att progressiviteten ökar i systemet. I klartext kommer det i förlängningen att innebära att en person som tjänar 50 000 snart kommer att betala först fyra sedan fem gånger så mycket i skatt som den som tjänar hälften så mycket. Hur långt kan den utvecklingen pågå med argumentet rättvisa? Tills det inte spelar någon roll vad man tjänar eftersom skattesystemet rättar in alla i ledet? Är rättvisa att man får lika mycket kvar i plånboken oavsett vad man tjänar eller jobbar med? Då var Sovjetunionen väldigt rättvis.
Gordon, tror du att det bara är rika människor som skulle drabbas av en finanskris som politikerna lät bli att stävja? Om det finansiella systemet skulle falla skulle det drabba alla. Därför är det rimligt att staten går in och vidtar åtgärder. Det är knappast i syfte att rädda bonusar för direktörer. Det är ju heller inte det min kommentar handlar om. Det jag försöker beskriva är att löner diskuteras på et helt annat sätt än andra fenomen i samhället. Ingen skulle säga att det vore samma rabatt på en jacka nedsatt från 2000 kr till 1900 kr och en annan jacka som går från 200 kr till 100 kr. Men vissas definition av solidaritet bygger på att det skulle vara det. Jag köper inte det. Jag tycker att det är fullt rimligt att man betalar mer skatt om man tjänar mer. Men det kunde lika gärna vara en rak skala där någon som tjänar dubbelt så mycket också betalar dubbelt så mycket i skatt. Därmed kommer också höginkomsttagare i högre grad att bidra till kostnader för samhället.
Nu behöver finansbranschen och tillhörande högt betalada chefer stöd av alla skattebetalare världen över, dvs sjuksköterskor, busschaufförer, läkare, lärare, gatsopare mfl föväntas att solidariskt ställa upp för att rädda deras jobb och branschen. Är det då rimligt att förvänta sig att dessa högavlönade ställer upp för att betala för allas utbildning, sjukvård, vägar, etc? Solidaritet är kanske inte enbart en envägshandling?