Mitt inlägg handlar i grunden om att staten inte är en bättre ägare av bankerna än det privata näringslivet. Jag noterar också att den politiska idén att staten borde äga bankerna har väckt till nytt liv, vilket är oroande. Därifrån ska man inte dra slutsatsen att allt som gjorts av den finansiella marknaden är bra. Heller är inte alla politiska regleringar av den som införts lyckade. Det finns folk i alla politiska läger som är kritiserar finansmarknaden, dock inte alltid grundat på sakliga fakta.
Man kan konstatera att Sverige lärde sig en hel del under den förra finanskrisen, men uppenbart inte tillräckligt för att förhindra nya misstag. Men ändå har Sverige klarat sig skapligt i denna kris och bankernas ovilja att underkasta sig den statliga garantin är ju också ett bevis på att de i grunden är solida. Men visst har det begåtts misstag, både på 90-talet och nu.
Den garanti som staten går in med till bankerna kan nog inte riktigt, som du skriver, kallas "stöd av skattebetalarna". Den garanti som bankerna erbjuds är prissatt och staten tar betalt för att gå in med likviditet. Det är också en av anledningarna till att bankerna tvekar, de vet inte riktigt vad det kommer att kosta dem. I grunden tycker jag att bankerna själva - och deras aktieägare - ska få sätta de ersättningar och löner som de vill. Men det är också upp till staten om de vill ställa krav på sina garantier. Jag i grunden inte att varken Anders Borg och regeringen eller så många andra vill ha statligt satta löner på anställda i finanssektorn.