IPRED-lagen syftar till att göra det tillåtet att spåra personer misstänka för olaglig fildelning. Den som innehar en upphovsrätt och anser den kränkt ska via domstol kunna tvinga Internetleverantören att lämna ut identiteten på personen bakom IP-adressen som fildelat. Enkelt uttryckt kan man säga att lagen syftar till att identifiera fildelaren så att en rättsprocess kan inledas för att ta reda på om det begåtts ett brott.

Låt oss för en stund lämna frågan om detta är en vettig avvägning mellan upphovsrätt och integritet. Jag är själv inte särskilt övertygad om detta.

Motståndare till IPRED-lagen lyfter snabbt fram ett argument för att lagen inte ska fungera. Folk kan använda sig av tjänster som gör dem anonyma på nätet. Därmed skulle lagen inte ha någon effekt. Jag tror inte att det argumentet håller fullt ut.

Låt oss göra en sociologisk observation av en liknande diskussion. När trängselskatten infördes i Stockholm kom det genast fram ett antal metoder att slippa betala. Man kunde spraya över någon slags film på nummerplåten eller sätta ett ”snöskydd” över plåten, så att kameran i trängselskattesystemet inte kunde fota den. Båda metoderna fungerar mig veterligen bra, den som använder sig av dem ”klarar sig undan”. Inte heller är de olagliga.

Men trots att det finns ett fullgott sätt att gå runt skatten gör nästan ingen det. Antalet oläsliga passager i trängselskattesystemet är någon procent och långt ifrån alla dessa är folk som smiter undan medvetet.

Jag tror att fenomenet har tre grundförklaringar. Folk respekterar demokratiska beslut, även om de är emot dem. Folk följer hellre lagen än bryter mot den. Folk fattar att pengarna de betalar går till något, i trängselskattens fall Förbifart Stockholm.

Jag är helt övertygad om att det kommer att finnas många tusen människor som kommer att skaffa sig anonymitetstjänster för att undvika IPRED-lagen. Men jag är lika övertygad om att en överväldigande majoritet av Internetanvändarna inte kommer att göra det. Av samma tre skäl som i stycket ovan.

Jag tror inte heller att upphovsmännen har några illusioner om att de ska få betalt varenda gång de lagligen skulle ha rätt att få det. Det spelar nog heller ingen roll. En konsert går med vinst även om några plankar in. En skivbutik räknar med snatterier och svinn. Kort sagt – alla affärsmodeller har läckor och förlorade intäkter.

Det intressanta att se är vilken effekt genomförd IPRED-lag, eller liknande åtgärd för att upprätthålla upphovsrätten, kommer att få. Att den skulle bli obefintlig är i alla fall ett djärvt antagande utan större paralleller till övriga sociologiska observationer.