Vissa debatter vägrar att dö. Den om könskvoterade börsbolagsstyrelser är en sådan. Nu senast är det moderaternas partisekreterare Sofia Arkelsten som varit ute och småhotat om kvotering, trots att hon själv tidigare framfört ungefär den typ av argument mot kvotering som jag gör här.

Man skulle lätt kunna göra sig lustig över att så mycket energi har ägnats åt en liten grupp privilegierade kvinnor, men det handlar givetvis om symboler. Frågan i sig är dock knappast ett samhällsproblem som engagerar runt köksborden, åtminstone om man undantar en radie på några kilometer runt Stureplan. Just köksbordet brukar ju annars vara den ultimata politiska temperaturmätaren på om någonting är viktigt. Missförstå mig rätt. Brist på jämställdhet, liksom orättvisor i samhället generellt, engagerar många, över generationsgränserna och förmodligen i hela landet. Men denna politiska fixering vid kvotering just av styrelser i börsnoterade bolag är märklig.

På vilket allvarligt samhällsproblem är den här åtgärden egentligen svaret? Den bidrar inte, vågar jag påstå, till att vi får fler kvinnor på exekutiva positioner, vilket är en mycket mer intressant aspekt av jämställdhet i näringslivet än just bolagsstyrelserna. Inte minst som att vägen till styrelserummet ofta går via dessa positioner. Om det finns få kvinnor som har exekutiv erfarenhet så kommer de bli underrepresenterade i styrelser där sådan erfarenhet tillmäts högt värde. Det har inget med diskriminering att göra, utan handlar om hur vi långsiktigt arbetar med en bredd av frågor: från unga flickors teknikintresse till uppmuntran att göra karriär och ta ansvar samt hur familje- och arbetsliv kan kombineras.

För att ha det sagt, det finns delar av näringslivet som inte är i takt med tiden. Det finns fortfarande sammanhang där män föreslår män. Men bara för att någonting är ett problem betyder det inte att lösningen är politisk. Kan och bör politiken lägga sig i allt? Och var börjar ansvaret för oss det civila samhället?

Det finns också mycket som är positivt, manliga och kvinnliga chefer i alla generationer som uppmuntrar kvinnor att ta för sig och en ökad medvetenhet om att blanda de grupper oftast är mer dynamiska och skapar mer värde. Dessutom så har vi den stora trenden i västvärlden, som verkar ha passerat obemärkt förbi i den svenska samhällsdebatten, nämligen att flickor presterar avsevärt bättre än pojkar i skolan och att kvinnor i dag dominerar på många akademiska prestigeutbildningar. I USA har unga kvinnor nått högre positioner och därmed också högre lönenivåer än deras manliga generationskamrater.

Allra tydligast är detta i storstäderna. Det helt avgörande för ökad jämställdhet i styrelserummen är att fler kvinnor gör karriär i näringslivet och tar på sig exekutiva positioner och på så sättskaffar den erfarenhet som behövs för att nå börsbolagens styrelser. Att toppstudenterna från prestigeutbildningarna nu ofta är kvinnor bådar gott, men jag tror det behövs ännu mer analys och diskussion kring vad som krävs för att fler kvinnor ska vilja ta tunga operativa jobb som linjechefer och andra exekutiva positioner medresultatansvar. Det är ju ofta det som krävs för att komma i fråga för styrelseuppdrag längre fram i den här typen av bolag. Eller varför kvinnor, i många sammanhang, oftare säger nej än ja när de får olika erbjudanden?

Här behövs förebilder och en diskussion om att kvinnor kanske behöver fortsätta sittarbete på att ta sig upp i samhället. Om problemet egentligen är för få kvinnor på tunga chefspositioner, varför är det inte där politiken lägger in sin stöt? Svaret är självklart, de politiker som föreslår kvotering vet att de är ute på principiellt djupt vatten. De vågar helt enkelt inte föreslå kvotering av ledningsgrupper och vid chefstillsättningar. Men vad är skillnaden egentligen, när dammluckorna redan är på vid gavel?

Låt oss lämna en destruktiv debatt bakom oss. Låt de som äger företagen bestämma vilka som ska styra och leda dem - äganderätten borde vara allt för viktig för att en ledande moderat skulle nedlåta sig till att mixtra med den på det här sättet. Och låt oss istället föra en diskussion om hur vi - genom uppmuntran, en bättre skola, goda förutsättningar och inspirerande förebilder - får fler kvinnor att göra karriär.

Det hade varit så oändligt mycket mer intressant och konstruktivt om vi istället sa att ambitionen är att alla kvinnor som har tillräcklig kompetens ska ta ett steg ytterligare i karriären. Då skulle vi få fler kvinnor på alla chefsnivåer och i slutändan fler kvinnor i styrelserna. Verklig förändring kommer underifrån. Inte genom principiellt tveksamma genvägar.