Jag är glad att denna valrörelse i hög grad har handlat om sakfrågorna.

Men det finns en fråga som fortfarande tröttar parlamentsvalet. Det låga valdeltagandet. Jag har tyvärr inga illusioner om att det blir riktigt högt på söndag heller, även om det nog kan bli högre än de 37,85 procent vi fick sist.

Det låga valdeltagandet brukar tillskrivas att media bevakar detta val dåligt och att politikerna behandlar det som ett b-val. Men är det sant?

Tidningarna har ju varit fyllda av reportage om EU-valet, till och med om partier som inte ens sitter i parlamentet. Bloggosfären har svämmat över av EU-frågor. Debattsofforna i TV har fyllts ut av Europaparlamentariker.

Partierna har kämpat mer än vanligt. De har till och med kört TV-reklam för första gången, fyllt städernas gator med valaffischer och partiledare och andra ledande företrädare har i flera veckor kampanjat land och rike runt. Det går inte ens att räkna antalet debatter.

Så kan det dåliga valdeltagandet verkligen skyllas på media och politikerna? Den som missat att det är val kan varken ha gått ut, slagit på TV:n, läst tidningar eller surfat.
Vi väljare måste nu anstränga oss till det yttersta att hitta något nytt att skylla det låga valdeltagandet på. Annars finns risken att någon till slut skyller det på oss!

IPRED-lagen syftar till att göra det tillåtet att spåra personer misstänka för olaglig fildelning. Den som innehar en upphovsrätt och anser den kränkt ska via domstol kunna tvinga Internetleverantören att lämna ut identiteten på personen bakom IP-adressen som fildelat. Enkelt uttryckt kan man säga att lagen syftar till att identifiera fildelaren så att en rättsprocess kan inledas för att ta reda på om det begåtts ett brott.

Låt oss för en stund lämna frågan om detta är en vettig avvägning mellan upphovsrätt och integritet. Jag är själv inte särskilt övertygad om detta.

Motståndare till IPRED-lagen lyfter snabbt fram ett argument för att lagen inte ska fungera. Folk kan använda sig av tjänster som gör dem anonyma på nätet. Därmed skulle lagen inte ha någon effekt. Jag tror inte att det argumentet håller fullt ut.

Låt oss göra en sociologisk observation av en liknande diskussion. När trängselskatten infördes i Stockholm kom det genast fram ett antal metoder att slippa betala. Man kunde spraya över någon slags film på nummerplåten eller sätta ett ”snöskydd” över plåten, så att kameran i trängselskattesystemet inte kunde fota den. Båda metoderna fungerar mig veterligen bra, den som använder sig av dem ”klarar sig undan”. Inte heller är de olagliga.

Men trots att det finns ett fullgott sätt att gå runt skatten gör nästan ingen det. Antalet oläsliga passager i trängselskattesystemet är någon procent och långt ifrån alla dessa är folk som smiter undan medvetet.

Jag tror att fenomenet har tre grundförklaringar. Folk respekterar demokratiska beslut, även om de är emot dem. Folk följer hellre lagen än bryter mot den. Folk fattar att pengarna de betalar går till något, i trängselskattens fall Förbifart Stockholm.

Jag är helt övertygad om att det kommer att finnas många tusen människor som kommer att skaffa sig anonymitetstjänster för att undvika IPRED-lagen. Men jag är lika övertygad om att en överväldigande majoritet av Internetanvändarna inte kommer att göra det. Av samma tre skäl som i stycket ovan.

Jag tror inte heller att upphovsmännen har några illusioner om att de ska få betalt varenda gång de lagligen skulle ha rätt att få det. Det spelar nog heller ingen roll. En konsert går med vinst även om några plankar in. En skivbutik räknar med snatterier och svinn. Kort sagt – alla affärsmodeller har läckor och förlorade intäkter.

Det intressanta att se är vilken effekt genomförd IPRED-lag, eller liknande åtgärd för att upprätthålla upphovsrätten, kommer att få. Att den skulle bli obefintlig är i alla fall ett djärvt antagande utan större paralleller till övriga sociologiska observationer.

Vad skiljer en bra webbplats från en dålig? Svaret kan variera lite beroende på vem man frågar. Vad vill besökaren på en webbplats hitta och vad vill skaparen av densamma förmedla? Som ordförande i juryn för Web Service Award, Sveriges största webbplatsundersökning, baserat på vad besökarna tycker, har jag anledning att anlägga perspektivet av besökaren. Undersökningen baseras på 150 webbplatser där årets nominerade till bästa i de tre kategorierna redovisas här. Webbplatsernas besökare är de som betygsatt dem.

Som synes är det webbplatser med mycket varierande innehåll. Några säljer saker, andra informerar eller opinionsbildar. Men det finns uppenbara likheter i kritiken och berömmet från webbplatsernas besökare. Nästan alla som surfar har samma tydliga krav: att snabbt och enkelt hitta rätt sak. Det ska också vara lätt att använda tjänster som finns på webbplatsen. En internetbokhandel måste ge besökarna tips om intressanta och aktuella titlar men måste också ha en bra sökfunktion för den som söker en smalare bok. Ett bolåneinstitut måste tydligt ange sina räntor. Sidor som uppfattas som gamla, dåligt uppdaterade, omoderna eller för komplicerade straffas med låga betyg. Besökarna överger till slut sidan. Omfattande grafiska lösningar som tynger sidan eller gör den svårbegriplig uppskattas sällan lika mycket av besökarna som av byrån som designat den.

Design över huvud taget rankas generellt som den minst viktiga faktorn jämfört med användarvänlighet, information och kontaktmöjligheter. Surfare blir allt mer otåliga och vill allt snabbare bara göra just det de är på sidan för att göra. Ett vanligt fel som görs i att konstruera webbplatser är att ett inifrån-och-ut-tänkande. Webbplatsen byggs upp utifrån dem som redan vet vilken information som finns där. Det ger missnöjda besökare som kanske inte alls förstår uppbyggnaden av sidan. Så den som vill ha en bra webbplats gör klokt i att fråga sina besökare. Dessutom måste man vara prestigelös. En till synes utmärkt idé som sågas av besökarna är troligen egentligen kass. Kunden har alltid rätt – även när den har fel.

Den som tjänar 50 000 kronor i månaden betalar i dagens Sverige tre gånger så mycket skatt som den som tjänar 25 000 kronor. Anledningen är att vi har ett progressivt skattesystem som gör att man, även i procent räknat, betalar betydligt mer i skatt ju mer man tjänar. En slags extraskatt på att utbilda sig eller lyckas.

Det säger sig själv att den som vill sänka skatten i ett sådant system kommer att få anstränga sig rejält för att inte skattesänkningarna ska spegla detta förhållande. Om båda personerna får en skattesänkning med 10 procent av vad de tidigare betalade i skatt kommer den som tjänar 50 000 kronor per månad att i kronor få en tre gånger så stor skattesänkning.

När man diskuterar löner i Sverige brukar det anses som rättvisa att alla får samma procentsats i höjning. Men när det gäller skattesänkningar gäller en helt annan logik. En logik som tydligare drivs av jantelag och avundssjuka.

Så fort det kommer till skattesänkningar kallas det djupt orättvist att den som betalar tre gånger så mycket i skatt får tre gånger så stor skattesänkning. Trots att det helt logiskt går att kalla att sänka skatten lika för alla.

Regeringens jobbskatteavdrag har utformats efter den ”rättvisa” som gör gällande att alla ska få en lika stor skattesänkning i kronor i stället för i procent. Men det är en strategi som gör att progressiviteten ökar i systemet. I klartext kommer det i förlängningen att innebära att en person som tjänar 50 000 snart kommer att betala först fyra sedan fem gånger så mycket i skatt som den som tjänar hälften så mycket. Hur långt kan den utvecklingen pågå med argumentet rättvisa? Tills det inte spelar någon roll vad man tjänar eftersom skattesystemet rättar in alla i ledet? Är rättvisa att man får lika mycket kvar i plånboken oavsett vad man tjänar eller jobbar med? Då var Sovjetunionen väldigt rättvis.

Till viss del önskar jag att de värsta kritikerna av den s.k. FRA-lagen hade rätt. Att FRA skulle börja övervaka varenda steg medborgarna tar. Att 1984 hemliga agenter ständigt övervakade alla mail som skickas.

Det skulle nämligen väcka en viktig, men i Sverige sovande, debatt. Nämligen dem om vad staten får och inte får göra. Och vilka begränsningar den svenska grundlagen egentligen sätter för politikerna.

De flesta av oss har någonstans i bakhuvudet koll på de rättigheter människor har enligt grundlagen (Regeringsformens andra kapitel närmare bestämt). Den första paragrafens innebörd har de flesta tvingats memorera till något prov i skolan, minnesregel DIMFYR. Innebörden är i korthet att ”Varje medborgare är gentemot det allmänna tillförsäkrad”: demonstrationsfrihet, informationsfrihet, mötesfrihet, föreningsfrihet, yttrandefrihet, religionsfrihet.

Frågan är bara vilka som läste alla inskränkningar som sedan följer runt 10 paragrafer senare, formulerade som: ”Yttrandefriheten och informationsfriheten får begränsas med hänsyn till rikets säkerhet, folkförsörjningen, allmän ordning och säkerhet...” Detta är bara en av många inskränkningar som formuleras redan i lagtexten.

Dessutom är grundlagen rätt tandlös i övrigt. Riksdagen kan mer eller mindre strunta i grundlagen. Det finns ingen författningsdomstol som kan fälla ett sådant beslut. I förarbetena till regeringsformen finns dessutom en rad skrivningar som innebär att lagen inte ska eller kan tolkas bokstavligt. Allt detta är gjort med avsikt.

Det finns nämligen många politiker som inte vill inskränka sin egen makt.

Alla grundlagar i Sverige kommer till som en kompromiss mellan de partier som vill ha en stark grundlag och de som vill ha en svag grundlag. Resultatet blir en grundlag som allt som oftast inte går att använda särskilt mycket. Framför allt sätter den väldigt få begränsningar för vad riksdagen kan hitta på.

Sverige har ett skattesystem som motverkar att folk satsar på högre utbildning och som gör det mindre lönsamt att lyckas. Mindre lönsamt att arbeta – i alla fall att arbeta hårdare. En person som tjänar 50 000 kronor i månaden betalar inte dubbelt så mycket som en som tjänar 25 000, vilket man lätt kunde anta. Sanningen är att man betala tre gånger så mycket i skatt om man fördubblar en lön på 25 000 kronor i månaden. Skatten ökar med 200 % när lönen ökar med 100 %.

Regeringens besked om att ytterligare sänka en av världens högsta inkomstskatter är naturligtvis välkommet. Men hittills har skattesänkningarna haft karaktären att vara ungefär lika stora för alla, oavsett inkomst. Det har i sig bidragit ytterligare till progressiviteten i skattesystemet, dvs det problem som beskrivs ovan.

Finansministerns nya utspel, att också höja brytpunkten för att börja betala statlig skatt, är en ny utveckling i alliansregeringens politik som är extra välkommen. I media kommer detta att beskrivas som att det bara gynnar höginkomsttagare. Men mer rätt är det att vända på det och konstatera att de tidigare skattesänkningarna, jobbskatteavdraget, har missgynnat höginkomsttagare. Detta är en naturlig korrigering för att skattesystemet inte ska bli helt snedvridande.

På flera tydliga punkter var de cirka 100 politiker och 100 företagare som samlades i dag på Stockholms- mötet överens. Stockholm är den motor som driver Sveriges tillväxt och vi måste satsa på fler bostäder och bättre infrastruktur. Att regionen helt enkelt ska växa.

Många brukar prata om den s.k. Göteborgsandan. Att regionens företrädare kan enas och dra åt samma håll. Frågan är om inte de Stockholmare som avundssjukt tittat på detta börjar få en motsvarighet. Den som var med i Blå Hallen på årets Stockholmsmöte kunde inte annat än få intrycket av att regionen blir allt mer enig.

Det är ett sundhetstecken att kommun- och länsgränser och gammalt revirtänkande nu allt mer suddas ut i Stockholmsregionen. Även partitaktiken kan läggas åt sidan i de stora viktiga frågorna. Citybanan är inte en fråga bara för Stockholm. Heller inte Förbifart Stockholm. Bara genom en samsyn kan Stockholmsregionen (som är långt större än Stockholms län) tydligt signalera till främst statsmakterna vad som behövs för att regionen ska utvecklas. Stockholm kan då inte avfärdas som tidigare – som en region som inte kan bestämma sig.

Ett Stockholm i världsklass måste stå sig i konkurrensen med andra europeiska huvudstäder och större regioner. Varken Skövde, Haparanda eller Söderköping är förlorare på en stark huvudstadsregion – snarare tvärt om. Stockholms tillväxt står för en stor del av landets tillväxt. Att det går bra för Stockholm gör att det går bra för hela landet.

Det ligger nu en mycket stark förväntan på regeringen, som i höst ska lägga fram viktiga propositioner om infrastruktur och forskning. Ska de våga satsa rejält på nästa generations välstånd genom att förbättra förutsättningarna för Stockholm att utvecklas? Beskedet till staten från Blå Hallen i dag var unisont. Borde man inte kalla det Stockholmsanda?