Stockholms stad satsar på öppna data. Plattformen Open Stockholm ska tillgängliggöra stadens datakällor som statistik, geografiska data, information om kommunala anläggningar och tjänster. Det är en satsning som behövs.

Andra länder och städer har redan öppnat datakällorna för sina entreprenörer och informationsföretag. Stadens ambition att visa vilka data som finns och lämna ut data elektroniskt till låga avgifter måste snabbt bli verklighet.

En rapport visar att företag som använder geografiska data med låga eller inga avgifter växer snabbare. I genomsnitt med 15 procent mer per år än motsvarande företag i länder som tar rejält betalt för data (som Sverige). Samma finska rapport visar att det är främst små och medelstora företag som gynnas när tröskeln sänks för att använda data.

Det viktigaste på kort sikt med Stockholms initiativ är att det blir ett tydligt exempel. Politikerna bestämmer sig för att öppna data är viktigt och ser förhoppningsvis till stadens förvaltningar och bolag lever upp till förväntningarna. Det saknas inte arbetsuppgifter: inventera datakällor, bestämma vad som kan lämnas ut och hur.

Tydliga direktiv till statliga myndigheter att arbeta med dessa frågor är regeringens ansvar. Hittills har regeringen mest pekat på E-delegationen. Den har få resurser, famlar och tvekar inför öppna data.

Vi behöver fler kommuner och myndigheter som tar öppenhetsfrågorna på allvar. Stockholm stads initiativ – som visar det går om viljan finns – bör få många efterföljare.

Justitieminister Beatrice Asks hantering av upphovsrättspolitiken har tidigare kritiserats i denna spalt. Därför kan det vara på sin plats att uppmuntra när regeringen har gjort något bra – även om det har gått en liten tid. Sverige röstade emot förslaget om förlängd skyddstid för upphovsrätt för inspelad musik. Skyddstiden förlängdes ändå, från 50 år till 70 år. Visserligen är det kortare än kommissionens ursprungliga förslag om 95 år, men tiden är kanske inte det mest intressanta.

När Justitiedepartementet skickade förslaget på remiss ansåg Handelskammaren att kommissionens underlag hade brister och att underlaget beskrev frågan i ett för snävt perspektiv. Kommissionen fokuserade på förändringar i cd-försäljning och tog inte tillräcklig hänsyn till nya affärsmodeller och nya försäljningskanaler för musik. Inte heller vägdes frågor in om ekonomisk tillväxt och samhällsekonomisk nytta av andra sätt att använda verken (när skyddstiden löpt ut).

Sverige är EU:s tredje största upphovsrättsekonomi (enligt en rapport från 2003). Det finns således ett starkt svenskt intresse att ytterligare stärka närings- och tillväxtpolitiska aspekter i upphovsrättspolitiken.

Varför inte göra som den brittiske premiärministern David Cameron gjorde? Tillsätt en grupp som får i uppdrag att lämna förslag till en upphovsrättspolitik som gynnar tillväxt och innovation samtidigt som upphovsmännens intressen tillvaratas. Det brittiska resultatet bör vara intressant läsning, inte bara för Justitiedepartement.

Det var i alla fall svalt längst nere i Livrustkammaren på Stockholms slott i fredags eftermiddag. Där satt ett antal entusiaster och gick loss på den stora databasen med europeiskt kulturarv. Det var Hack4Europe Sweden som pågick. En tävling om att visa på möjligheterna med att sprida kultur på ett nytt sätt. Något som IT-minister Anna-Karin Hatt bör fundera över.

Hack4Europe är en serie hackararrangemang som organiseras av Europeana och deras samarbetspartner, bland annat svenska Riksantikvarieämbetet (RAÄ) med stöd av bland andra Voddler och .SE. Detta hackathon hölls i fyra städer (London, Barcelona, Poznan och i Stockholm (10 till 11 juni 2011). Priser gavs bland annat för idé med största kommersiella potential.

Programmerarna fick tillgång till Europeanas stora databaser med över 17 miljoner poster – tavlor, musik, film och böcker. Materialet kommer från Europas bibliotek, arkiv och museer. Tanken var att ta fram innovativa lösningar för att visa ekonomiska och sociala fördelar med öppna kulturarvsdata, som att använda riktiga tavlor i ett datorspel eller smarta sökningar på Google Maps.

Själva programmerandet föregicks av ett seminarium om möjligheterna med öppna data. Återigen visade RAÄ att det är en synnerligen modern myndighet (se en tidigare kommentar). För att göra så mycket som möjligt av kulturarvet tillgängligt har RAÄ tagit tag i frågorna om upphovsrätt och annat som påverkar möjligheterna att öppna upp datakällorna. Vi får hoppas att detta kan spridas till andra svenska myndigheter.

I ljuset av Riksantikvarieämbetets entusiasm, energi och åtgärder för att öppna datakällor framstår regeringens val att undanta kulturinstitutioner i den svenska lagen om förädling av offentliga data som bakåtsträvande.

Kultursektorn har ett tydligt uppdrag att nå ut i samhället och arbetar aktivt med digitalisering. Visst, det finns ljuspunkter som Stockholms stads satsningar på e-arkiv. Stadens app Upptäck Stockholm visar att det finns användning för kulturdata – även om staden inte hade behövt bygga appen själv.

Kulturhackarna i Livsrustkammarens innersta visade det också var en virtuell skattkammare. Det finns gömda och kanske glömda data i kulturarvsdatabaserna. Data som kan komma till kommersiell användning för turism och kulturföretag, eller som bara fler bör få möjlighet att beskåda för att de just är kulturarv.

IT-minister Anna-Karin Hatt bör på sin Digital agenda för Sverige lägga till en hemläxa: ändra den svenska lagen om förädling av offentliga data så att kulturarvet kommer med.

Läs också: Släpp även vår kultur fri

Regeringen har släppt ut ett kakmonster som hotar att äta upp värden för över 6 miljarder kronor. Frågan är om den svenska regeringen har gjort allt för att mildra konsekvenserna av de nya reglerna för Internetanvändning som snart börjar gälla i Sverige.

Kakor (cookies) används i många fall för att förbättra användningen av Internet, till exempel för att komma ihåg inställningar du har gjort på en webbplats till nästa gång du besöker den. De är också ett viktigt hjälpmedel för Internetannonsörer. Träffsäker annonsering är det som gör att mycket av innehållet på nätet gratis. Eller i alla fall utan kostnad för dig. Detta kan komma att ändras drastiskt.

Regeringens förslag kan innebära att vi måste börja lämna samtycke varje gång kakor används. Det kan nog leda till en och annan musarm framöver. Någon som har räknat påstår att bara Aftonbladets webbplats använder 37 kakor.

Regeringens analys av de ekonomiska konsekvenserna av förslaget är bristfällig: ”De kostnader som vissa företag kan få av bestämmelsen bedöms sammantaget understiga värdet av det skydd som slutanvändarna, inklusive företag, får.” Ingenting om annonsmarknaden kan påverkas eller hur Internetekonomin skadas när användningen av ett viktigt verktyg begränsas. Bara värdet av marknadsföringen på Internet i Sverige uppskattas till över 6 miljarder kronor.

Branschen kanske var sen att reagera på förslaget, men högljudd. Till deras försvar kan man säga att de inte har blivit tillfrågade. Marknadsföringsföretagen saknades helt på listan över remissinstanser när det första förslaget presenterades. Näringsdepartementet bedyrar att de egentligen inte vill försvåra användningen av legitima kakor. Frågan är dock om regeringen verkligen har gjort allt den kan.

Utvecklingen är olycklig. Internetannonserna är en stor marknad i sig. Möjligheterna för användarna att kontrollera webbanvändningen ökar med varje ny version av webbläsarna. Frågan är om Internetanvändarna är betjänta av kaklagen.

Risken är nu att vi får en sämre upplevelse av webbplatser samt att det blir dyrare och krångligare. Många av de populäraste webbplatserna finansieras genom reklam. Nyheter och information som tidigare har varit gratis blir betaltjänster, eller läggs ned. En del aktörer väljer att ha sin verksamhet utanför Sverige och EU när en etablerad verksamhet omöjliggörs. Oseriösa aktörer kommer att försöka gå runt lagstiftningen. Det kan försämra Internanvändarnas situation.

Det går att göra mer. Den ansvariga myndigheten Post- och telestyrelsen bör få i uppdrag att följa utvecklingen och förslå riktlinjer och åtgärder som underlättar för branschen. Regeringen skulle också kunna föreslå mildare straff för dem som bryter mot kakreglen. Då blir det lättare att pröva sig fram till metoder för samtycke, som passar branschen och Internetanvändare, utan att riskera dryga böter. Riksdagen bör gripa in och räta upp regeringens förslag. På sikt bör direktivet ändras.

Detta är ytterligare ett förslag som fördyrar och försämrar Internetanvändningen i Sverige. Tidigare har kostnaderna för FRA-lagen och trafikdatalagringen lagts över på Internetleverantörerna. Även om regeringen den här gången säger sig vara emot själva förslaget, som kom från Bryssel, står en sak klar. Det finns en valhänthet i regeringens hantering av Internetpolitiken. Det blir dyrt och dåligt för oss andra.

Ett nytt e-legitimationssystem måste öppna för privata aktörer, uppmuntra utveckling och konkurrens. Det måste också vara lätt att använda och minimera riskerna för integritetsförluster. Det är kanske inte lätt att ordna. Svaret är dock knappast stora offentliga system med en enda e-legitimation som används överallt och som utfärdats av till exempel polisen.

Håkan Sörman, vd för Sveriges Kommuner och Landsting, kritiserar förslaget till e-legitimation i en artikel på SvD Brännpunkt. Sörman angriper några principiellt viktiga frågor, men drar fel slutsatser.

Det finns ett behov av att utveckla elektronisk identifiering i Sverige. I det arbetet behövs privata företag som är duktiga på tekniken och som kan utveckla nya identifieringstjänster anpassade för medborgares, företags och myndigheters behov. Handelskammarens undersökning av e-förvaltning visar att användningen av e-id släpar efter. Kommunerna är något sämre än statliga myndigheter på att använda tekniken.

Sörman talar sig varm för Skatteverkets och polisens roll för identifiering och utfärdande av pass. Han anser att det inte bör vara privata aktörer som hanterar ”så integritetskänsliga uppgifter som en medborgares identifikation”. Tvärtom går det att tänka sig identitetssystem där staten faktiskt inte har en roll, just för att undvika att integritetskänsliga uppgifter ska hamna hos staten. Hittills i Internethistorien har också staten visat ett visst intresse av att öka kontrollen av medborgarna och näten. Tänker vi efter så är det lite märkligt att det är till just polisen som myndighet vi måste gå för att få ett pass.

Statliga uppgifter kommer att ligga till grund för utfärdandet av e-legitimationer. I övrigt kan det, som är fallet i dag, vara privata aktörer som sköter verksamheten.

Vidare anser Sörman att det blir besvärligt att använda flera e-legitimationer. Om en e-legitimation inte uppfyller kraven för en viss verksamhet, till exempel i vården, måste vi ha flera. Det kan låta krångligt. I den fysiska världen är det å andra sidan så – bibliotekskort, körkort och kreditkort, används för olika syften.

Att använda en enda e-legitimation för alla tjänster låter förstås bekvämt. Men vill vi det? Ur ett integritetsperspektiv är det en fördel att använda lägsta nödvändiga nivå av identifiering. Då sprids inte fler personuppgifter än vad som behövs.

I sak öppnar utredarens förslag för att en e-legitimation faktiskt kan användas för flera system. Det kan dock vara en fördel att vi kan välja vilken e-legitimation vi vill använda. Vilka uppgifter som behövs varierar när vi köper en bok på nätet, får vård eller köper ett hus.

Sörman talar till viss del i egen sak. Hans medlemmar, kommuner och landsting, har mycket att vinna på ett enhetligt system för e-identifiering. Medborgare och företag har mycket att vinna på ett öppnare system som möjliggör anpassade lösningar och utveckling. 

Uppdaterat: slutreplik på SvD från Sörman.

IT-minister Hatt och Näringsdepartement låter meddela att Sverige åter är i topp bland e-förvaltningarna i EU. – Det är med tillfredställelse jag noterar att målsättningen i regeringens handlingsplan från 2008 om att återta en ledande position har uppfyllts, säger statsrådet Hatt.

Det finns fortsatt brister i den svenska e-förvaltningen. I Handelskammarens undersökning från december visare det sig att bara var tredje myndighet och kommun har en plan för e-förvaltning. Bland organisationerna i undersökningen saknar 45 procent en ansvarig för e-förvaltningsarbetet. 28 av 44 statliga myndigheters svar antyder att de inte följer gällande IT-säkerhetsföreskrift. Sverige ligger säkert bra till i en internationell jämförelse. Det finns dock några absoluta krav man bör ställa på den svenska e-förvaltningen:

• Bättre information om och tillgång till offentliga data: 21 av 31 myndigheter svarar att de inte publicerar information om avgifter och villkor för användning av deras offentliga data.
• Ett system för remisshantering på Internet borde vara en självklarhet.

Det finns mycket att glädjas åt för svensk del i rapporten. Sverige är dock dåligt på att samla tjänsterna, det fjärde sämsta landet i undersökningen. När det gäller användarnas upplevelse av webbplatser och portaler är Sverige knappt över snittet.

Vi låter minister Hatt glädjas över att arbetet har gått framåt i hopp om att det också betyder att ambitionerna höjs. Även om vi är i topp, är det knappast tillfredsställande att Irland, Malta, Österrike och Portugal faktiskt kommer före Sverige i kategorin Online Sophistication som mäter hur avancerade tjänsterna är.

Debatten om public service-arkiven har klara beröringspunkter med frågan om tillgången till offentliga data för återanvändning. Det finns många saker att reda ut kring rättigheter och kostnader. Färdriktningen bör dock stå klar – en bättre tillgång till arkiven, för fler och utan att programbolagen agerar grindvakt.

Sveriges Television, Sveriges Radio och Utbildningsradion har med avgifter byggt upp ett stort programarkiv. De har kanske inte alltid varit snabba att följa med i den tekniska utvecklingen när det kommer till Internet. I den nu aktuella debatten om public service-medier så finns det spännande vägval att göra.

Sveriges Televisions chef Eva Hamilton tar några stapplande steg in i framtiden med uttalandet om att ”Internet måste ses som en självklar del av kärnverksamheten” och att den första åtgärden för att ”framtidssäkra SVT är att öppna arkiven." Framtidssäkra för vem? SVT skryter med sin fria television, men hur fri vill de att den ska bli egentligen?

SVT; SR och UR lägger förvisso ut en hel del på nätet för oss att ta del av. Det kunde dock bli ännu bättre och friare tillgång till de program som vi redan har betalat för med våra licensavgifter.

Verkställande direktör Hamilton vill göra det lättare att få tillgång till programmen som de har digitaliserat: ”Nu återstår att finna bra sätt att lösa distribution och lagring, att göra programmen sökbara via en särskild SVT-portal och att underlätta för funktionshindrade att nyttja arkivet."

Hamilton vill underlätta för funktionshindrade att hitta i arkivet via ”en särskild SVT-portal” som SVT ska ansvara för. Det kanske är lovvärt. Hamilton gillar fri television, men vill inte släppa taget. Varför inte släppa programmet helt fria för vem som helst att ladda ner och bearbeta? Då kan många bidra med att vidareutveckla och förädla de program som vi redan har betalat för. Det finns nog fler som kan göra det lättare att hitta. Andra kan texta programmen på minoritets- och invandrarspråk. Det kan bli möjligt att mixa och sätt ihop programmen på nya sätt. Det blir lättare att forska om svensk mediehistoria.

Även om det finns många hinder i form av rättighetsfrågor och avtal, som måste hanteras på ett ansvarsfullt sätt, så bör SVT:s ambitioner vara högre än en portal där de själva har makten. Det kanske skulle kallas VT – Verkligt fri television.

Läs också: Släpp även vår kultur fri

På senare tid har IT-säkerhet diskuterats. Oftast handlar det om cyberattacker mot allt i från kärnanläggningar i Iran till värmeanläggningar i hyreshus i Motala. De som diskuterar frågorna försöker ofta skrämma oss. Det leder till att vi gör sätter in fel åtgärder, eller inte gör något alls. Vi behöver IT-säkerhet för att vi ska kunna lita på tekniken. Då måste vi utgå från säkerheten i vardagsanvändingen.

I Handelskammarens undersökning om e-förvaltning visade det sig att 28 myndigheter av 44 inte verkar följa den gällande föreskriften från Myndigheten för samhällskydd och beredskap. Däremot var svenska företag bäst i Europa när det gäller arbetet med säkerhetspolicy. 46 procent av alla svenska företag med fler än tio anställda har en sådan policy.

Försvarspolitikern Håkan Juholt (S) skrev nyligen en rapport där han vill ”sätta press på hård- och mjukvarutillverkare” för att öka säkerheten. I dessa tider, när (S) vill spara in på Regeringskansliet och departementen, föreslår han, något förvånande, att ett IT-säkerhetsdepartement ska inrättas. Det finns några spridda iakttagelser som är intressanta i Juholts rapport. Problemet är att hans utgångspunkt är baserad på hot. Krig, främmande makter och terrordåd är det vi ska skydda oss emot enligt Juholt. Sveriges EU-kommissionär Cecilia Malmström argumenterar på ett liknande sätt och lägger till organiserad brottslighet och terrorism.

Jag har tidigare noterat att inte heller regeringen har haft någon klar linje i informationssäkerhetspolitiken. Det är i och för sig lovvärt att Juholt och Malmström intresserar sig för informationssäkerhetspolitiken. För få gör det. Det hade dock varit intressantare och mer konstruktivt om de hade tagit sin utgångspunkt i behovet av vardagssäkerhet när vi använder IT och Internet till nästan allt.

Vi ska akta oss för att underskatta hoten. Företag och myndigheter har dock i första hand inte behov av statliga IT-säkerhetsmyndigheter som mest funderar på hot från krig, terrorister eller organiserad brottslighet. De har vardagligt ansvar för sina system, ofta i verksamheter med höga krav på drift- och informationssäkerhet. Det finns också företag och konsulter som kan ge stöd. Juholt bör vara försiktig när han ska sätta ”press på hård- och mjukvarutillverkare”. Exakt hur ska det gåt till? Regler och krav, som snabbt blir omoderna, riskerar att hämma ett effektivt säkerhetsarbete eller att nya säkerhetstjänster och säkerhetsprodukter tas fram.

Det är dags att informationssäkerhetspolitiken börjar handla om vår vardagliga användning av IT. Utan ett säkerhetsarbete på den nivån kan vi aldrig skydda oss mot de avancerade hoten.

Det har varit förvånansvärt tyst om datalagringsdirektivet. Frågan om det ändrar sig när riksdagsomröstningen om regeringens proposition närmar sig. Integritetsfrågorna har stått i centrum. I propositionen blir det andra priset för datalagringsdirektivet synligt. Det blir dyrt och krångligt, särskilt för de svenska operatörerna.

Kostnaderna för trafikdatalagringen vältras till största delen över på operatörerna. Investeringarna kan uppgå till över en miljard kronor enligt branschen. Sedan rullar det på med 364 miljoner kronor om året. Även om det är svårt att beräkna innan lagen är på plats, lär kostnaderna i alla fall inte främja utvecklingen användningen av Internet och informationsteknik i Sverige.

I andra länder tar staten ett större ansvar för kostnaderna. Det är rimligt. Riksdagen bör ändra regeringens förslag och följa Storbritanniens exempel. Där står staten för full kostnadstäckning.

Ett argument från den förra och den nuvarande regeringen har varit att dessa data ändå sparas av operatörerna själv. Teknik- och marknadsutvecklingen innebär att operatörerna kan rationalisera sin verksamhet och erbjuda bättre och billigare tjänster. Ett sådant exempel är fasta priser (på engelska flat rate). Det minskar behovet av att lagra trafikuppgifter och därmed innebär förslaget i praktiken att kostnader, som annars hade försvunnit, kvarstår för operatörerna i Sverige.

Det blir dessutom extra dyrt för de svenska operatörerna. Med regeringens förslag läggs ytterligare krav på dem, utöver det som EU-reglerna kräver. Fler uppgifter ska lagras och de måste ha personal i jour som kan svara polisen dygnet runt. Det gör det dubbelt så dyrt att vara operatör i Sverige jämfört med flera andra EU-länder som inte har särkrav.

Förslaget innebär att reglerna ska gälla från den 1 juli 2011, utan övergångsbestämmelser. Även om innebörden av EU-reglerna har stått klar en lång tid så finns det många osäkra punkter.

Den närmast sörjande myndigheten Post- och telestyrelsen var så osäker att deras interna projekt om frågan att de ”valde att frysa hela projektet” i väntan på propositionen. Det är inte god politik att förvänta sig att operatörerna ska ta på sig kostnader för miljoner när regeringens egen myndighet inte vågar gå vidare med frågan.

Att kräva att operatörerna på några månader ska anpassa sina system är orimligt. Riksdagen bör ompröva detta och ge en rimlig tid för införandet.

Justitieutskottet arbetar just nu med frågan. Riksdagen röstar den 16 mars.

Se även debattartikel i Computer Sweden.

Det har diskuterats en del om att regeringen är för stor. Maktfördelningen och partiernas styrka kommer naturligtvis att få konsekvenser för regeringsarbetet och Allianssamarbetet. När Dagens Nyheter funderar på ledarsidan råkar tidningen dock avslöja ett visst mått av otidsenlighet.

Enligt DN är det oklart vad IT- och regionminister Anna-Karin Hatt ska göra ”annat än att twittra och hålla tal om Internets förträfflighet.” DN har analyserat och kommit fram till att C (och KD) har förlorat inflytande över tunga sakfrågor, liknande resonemang förs av SvD. Det beror väl på hur man ser det.

Hatt har ansvar för regleringen av marknaden för elektronisk kommunikation. Bara i Sverige skapades det intäkter om över 50 miljarder kronor på den marknaden enligt Post- och telestyrelsen. IT-sektorn står för 5 procent av EU:s BNP, med ett marknadsvärde på 660 miljarder euro per år, men bidrar med betydligt mer till den totala produktivitetsökningen (20 procent direkt från IT-sektorn och 30 procent från IT-investeringar, enligt EU-kommissionen). Nettoomsättning för den svenska IT-branschen var 2006 496 miljarder kronor.
 
Även om tekniken och branschen är viktiga så är informationsteknikens påverkan på den ekonomiska och sociala utvecklingen det som är viktigast. Den ger upphov till nya politiska frågeställningar som få politiker hittills har hanterat väl.

Stundtals har det varit dramatiskt. Riksdagsledamöter har gråtit i kammaren och hotade att fälla en regering med egen majoritet. FRA-debatten var en direkt följd av att IT har förändrat förutsättningar för vår kommunikation. Nätet har blivit vår vardag. Fildelningen skickade ett nytt svenskt parti till Europaparlamentet. Bodströmsamhället var Socialdemokraternas, föga imponerande, bidrag till debatten om informationssamhället. Regeringen Reinfeldts hantering av datalagring och integritet lämnar också en del att önska. Förhoppningsvis kan ett statsråd med kunskap om informationsteknikens samhällspåverkan bidra till en sakligare och mer insiktsfull debatt.

En IT-minister ger hopp om att de viktiga sakfrågorna om Internet, elektronisk kommunikation och de tillväxtbranscher som hör till får tillräcklig uppmärksamhet. En minister som utvecklar en personlig förståelse för förändringarna i informationssamhället kanske kan stävja de vildaste idéerna från Justitie- och Försvarsdepartementen. Förhoppningsvis kan IT-ministern också bidra till en konstruktiv debatt om öppenhet, integritet och frihetsfrågorna på nätet och i andra verksamheter som omvandlas av informationstekniken.

Hatts ”tal om Internets förträfflighet” har tagits emot väl av dem som intresserar sig för IT-politik. Även om inte ledarredaktionerna ger mycket för IT-politiken så välkomnar vi Hatts ambition med en digital agenda för Sverige. Regeringen och myndigheterna kan göra mycket för att förbättra förutsättningarna för informationssamhället, även om en hel del ska lämnas till marknaden.

— Det här gör dig faktiskt lite annorlunda, att du inte alls är inne i cyberrymden.
— Ja, det är väl ganska skönt det.

Det är dåvarande statsministern Göran Persson som svarar på journalisten Erik Fichtelius fråga i boken Aldrig ensam, alltid ensam. Samtalen med Göran Persson 1996—2006.

Först gissar man att det är kanske är 1996 eller tidigt 1998 som statsministern gör uttalandet om cyberrymden. Det kanske inte är så konstigt att den förra regeringen inte lämnat några djupa avtryck i IT-politiken — Perssons svar är från mars 2006. Man förstår att Persson kände sig ensam när han enbart var afk och IRL.** 

Blir det någon bättring? Kommer IT-politiken att diskuteras i årets valrörelse?

Det finns angelägna frågor att diskutera. Utvecklingen av informationssamhället ger fortsatt upphov till frågor som bör diskuteras i politiken.

Frågan om bredband lever fortfarande efter tio år. Den nuvarande IT-ministern Åsa Torstensson (C) varnar för Socialdemokraternas IT-infrastrukturpolitik som enligt henne innebär ett förstatligande. Torstensson gjorde lovvärda insatser för en bättre EU-politik för tillgången till trådlösa tjänster i diskussionen om hur spektrum ska fördelas i Europa. En viktig bredbandsfråga. Förslaget från Centerpartiet om skatteavdrag för IT-tjänster är däremot kanske mest intressant av andra skäl än att det just handlar om IT.

Kommun- och finansmarknadsminister Mats Odell har satsat stort på e-förvaltningen, även om det är svårt att tro att han ska nå sitt mål med ”så enkelt som möjligt, för så många som möjligt” som han har lovat till i år.

Odell och Kristdemokraterna har ett intressant utspel om den information som våra myndigheter samlar in (väderdata, geografisk information, statistik m.m.) På Handelskammarens senaste seminarium om återanvändningen av offentlig information lovade Odell, som Gordon Brown i Storbritannien, att datakällor som inte är integritetskänsliga ska finnas fritt tillgängliga på en webbplats. Det vill säga om KD får gehör för det i en ny Alliansregering. Kanske är det inte omöjligt. Folkpartiet i Stockholms stad har genom Lotta Edholm aviserat att det ska bli lättare att använda stadens datakällor. Däremot är S och V i Stockholm mer skeptiska till att företagen ska få använda den offentliga informationen, medan MP inte stödde den linjen.

Flera frågor som har debatterats är resultat av informationsteknikens framfart, till exempel debatten om FRA-lagen och trafikdatalagring. Det har främst handlat om vad som händer med den personliga integriteten. Flera partier verkar nu fundera över dessa frågor på ett nytt sätt. Återstår att se om Piratpartiet lyckas ta upp diskussionen under valrörelsen. Vad som framför allt behövs är tydlighet. Integritetsfrågorna blandas med debatten om immaterialrätt. Det finns viktiga beröringspunkter, men allt för ofta blir debatten inte meningsfull.

Debatten om immaterialrätt och upphovsrätt har fortsatt i spåren av den olovliga fildelningen. Den debatten har skymt en viktig diskussion om att reformera upphovsrätten så att den blir modern, balanserad och främjar innovation i en informationsekonomi. Hittills har det dock mest handlat om att vidmakthålla den gamla ordningen, både från justitieminister Beatrice Ask och film- och musikbranschen som varit de mest högljudda näringslivsintressena. Fler än pirater och antipirater behövs i denna viktiga diskussion. Moderaten Henrik von Sydow gör i alla fall skäl för epitetet nya moderaterna när han diskuterar upphovsrättsreformer.

Inom informationssäkerhetspolitiken visar regeringen att arbetslinjen gäller, men mest för stadens flyttfirmor. Efter att ha permanentat Sveriges IT-incidentcentrums (Sitic) verksamhet vid Post- och telestyrelsen beslutar regeringen ett år senare att verksamheten ska flyttas till Myndigheten för samhällsskydd och beredskap.

Oppositionen (men även företrädare för regeringspartierna) bidrog till förvirringen om telekompaketet. Debatten om den viktiga lagstiftningen för den europeiska Internet- och telekommarknaden ingav inte förtroende för IT-politikerna. Oppositionen hotar att riva upp än det ena än det andra. Vad de rödgröna egentligen tycker om trafikdatalagringen vet väl inte ens de som har avlyssnat mobilsamtalen mellan Bodström, MP och V.

Erik Fichtelius skrev att Göran Persson i mars 2006 avslöjade en ”förvånansvärd okunskap om den nya världen” efter intervjufrågan om cyberrymden. Ja, något bättre har det väl blivit i IT-politiken, men mycket återstår att göra.

Bland Handelskammarens önskningar finns en bättre elektronisk förvaltning, ökad användning av av elektronisk upphandling och ökad tillgång till offentlig information. Debatten om personlig integritet måste fortsätta, liksom en seriös diskussion om en reformerad upphovsrätt. Informationssäkerhetspolitiken bör främja en ökad användning av IT i hela samhället. Inte vara en sandlåda där politikernas frånvaro eller godtycke leder till att myndigheterna skyddar sina revir snarare än säkra informationen.

Till sist vore det ju roligt om den sittande regeringen faktiskt såg till att det blir möjligt läsa och svara på remisser på nätet.

* Ordväxlingen den 7 mars 2006 återges på sidan 55-56 i Aldrig ensam, alltid ensam. Samtalen med Göran Persson 1996—2006 av Erik Fichtelius (Nordstedts 2007). Boken är baserad på intervjuerna som låg till grund för Sveriges televisions program Ordförande Persson.

** Förkortningen afk betyder ”inte vid tangentbordet”  en. away from the keyboard. IRL står för  en. In real life, ”i verkligheten”.

Mats Odell letade efter ett lunchställe på sushikartan.se, en tjänst som enligt ministern var baserad på kartor från den statliga myndigheten Lantmäteriet som håller ordning på Sveriges geografiska data. Kartan visar adressen till och omdömen om sushirestauranger i Sverige. Samtidigt talade han  sig varm för återanvändning av statens data när han i dag presenterade regeringens senaste alster – en proposition om förvaltningspolitiken. Det kanske inte låter så spännande, men den rymmer ett förslag till lagstiftning om hur medborgare och företag ska få använda offentlig information exempelvis på Internet.

Stockholms Handelskammare har i flera år drivit frågan om ökad återanvändning av offentlig information. Det handlar om information och data som myndigheter har samlat in för sina myndighetsuppgifter, men som kan återanvändas av andra i samhället för att skapa nya tjänster.

Handelskammaren skrev en rapport 2007 då det stod klart att det den förra regeringens genomförande av de EU-regler som gäller sedan 2003 var otillräckligt. Sedan dess har även EU-kommissionen visat att Handelskammarens slutsatser var riktiga och kommissionen inledde en process mot Sverige för brister i lagstiftningen.

Regeringen går på Handelskammarens linje i den nya propositionen när det gäller flera viktiga frågor om återanvändningen av offentliga data. Lagförslaget innebär att utvecklingen av en informationsmarknad ska främjas. Myndigheterna förbjuds att begränsa möjligheterna för andra att använda informationen som myndigheterna redan har samlat in.

Även om möjligheten för myndigheterna att ta rejält betalt för data finns kvar, framhåller regeringen att marginalkostnadspriser för data ska vara huvudregel. Det blir också tydligt att man kan begära att få ut rådata, alltså obearbetade data som myndigheterna själva inte förädlar till tjänster och tar betalt för.

Det finns självklart några invändningar. På flera punkter får vi vänta på skarpa förslag och ett och annat saknas fortfarande i regeringens politik.

Frågan om rätten att överklaga beslut (när ett företag nekas tillgång till data) är tillräcklig. Företagen agerar på en marknad där utvecklingen nu är mycket snabb. Det är en positiv signal att myndigheter inte ska konkurrera på informationsmarknaden, men ingen kraftfull tillsyn som ser till att det faktiskt blir så presenteras av regeringen. Vi får vänta på definitivt besked om det ska bli möjligt att begära att få information utlämnad i elektroniskt format. Får man den på papper blir det dyrare och svårare att göra exempelvis Internettjänster.

Sverige har under senare tid hamnat efter länder som Storbritannien och Norge som tydligt främjar återanvändning av offentlig information. De publicerar datakällor på Internet, stödjer återanvändare gentemot myndigheterna och förbättrar villkoren för återanvändning.

USA är redan världsledande, där accelererar nu president Obama-utvecklingen. Det betyder att amerikanska företag lär sig den senaste tekniken och affärsmodellerna. De kan lättare konkurrera med europeiska informationsföretag. Sverige, med mycket data av god kvalitet, borde också kunna få fram ledande företag inom området.

Vi får hoppas att statsrådet Odell hade nytta av sushikartan (tre sushiställen inom 200 meter från departementet) och att han åt en snabb och närande lunch. Efter lunchen kan Odell visa finansminister Borg och arbetsmarknadsminister Littorin ännu intressantare användning av offentliga data som finns på jobbkartan.se. Tjänsten är skapad av samma person som gjorde sushikartan och visar Arbetsförmedlingens annonser med lediga tjänster på en karta.

Handelskammaren hoppas att Odell sedan jobbar vidare med att ge medborgarna och företagen enklare tillgång offentliga data. Data som de redan har betalat för. 

Uppdaterat: Computer Sweden skriver om "rådadatamiddag".

Läs mer:
  London tar täten
  Nyårslöfte från den offentliga sektorn?