Sven-Erik Östberg skriver i dagens Aftonbladet, som ett svar på en artikel av handelsminister Ewa Björling, att en öppnare tjänstesektor är viktig för att stärka förutsättningarna för ett konkurrenskraftigt näringsliv. Så långt är vi helt överens. Men i nästa andetag börjar han argumentera mot fri rörlighet för hälso- och sjukvårdstjänster.

Oavsett om hälso- och sjukvården utförs i offentlig eller privat regi är det en tjänst som utförs av en vårdgivare och erbjuds patienterna. Österberg hävdar att hälso- och sjukvård inte är en handelsvara utan en rättighet. Men det rimmar illa med dagens svenska sjukvård med allt längre köer och stora neddragningar. Svensk vård är inte alls längre en rättighet utan något som du möjligtvis kan få i den mån det kan erbjudas i det begränsade svenska utbudet av sjukvårdstjänster. I stället tvingas många patienter söka sig till andra länder för att slippa vänta och kanske få tillgång till vård av en kvalitet som inte ens finns i Sverige. Många gånger måste detta bekostas av patienterna själva.

Att öppna upp för fri konkurrens på hälso- och sjukvårdsområdet skulle innebära konkurrens och ökade krav för svenska vårdgivare. Det skulle också innebära exportmöjligheter för svenska företag om de klarar konkurrensen på andra marknader, det är så fri handel fungerar. För patienterna skulle det dock öka tillgängligheten och utbudet av sjukvårdstjänster och kvaliteten inom sjukvården. Detta borde vara den allra mest prioriterade frågan.

Det finns dessutom stor efterfrågan på svensk sjukvård även utanför Sveriges gränser, men denna efterfrågan är omöjlig att tillgodose eftersom utbudet är begränsat. Så länge konkurrens inte tillåts inom EU förblir denna sektor outvecklad och potentialen för Sverige att utvecklas till en framstående exportnation omintetgjord.

  Läs Handelskammarens valmanifest
  Läs Handelskammrens rapport

I går undertecknade EU-kommissionen och Sydkorea ett efterlängtat frihandelsavtal. Det är det första frihandelsavtal EU sluter sedan Chile och Mexico år 2000. Trots att näringslivet egentligen föredrar globala frihandelslösningar inom ramen för WTO är detta frihandelsvtal ett viktigt avtal inte minst inför det stundande mötet i Köpenhamn och de nyligen återupptagna förhandlingarna i Doha-rundan.

Genom avtalet tas inte bara praktiskt taget alla tullar bort, förhandlarna har också lyckats inkludera många icke-tariffära handelshinder. Att Sydkorea är en viktig marknad för de europeiska företagen är tydligt. Ett exempel är att EU:s bilförsäljning till Sydkorea steg med 78% mellan 2005 och 2008, och med detta nya avtal öppnas en mängd nya möjligheter för såväl tjänstesektorn som industrin.

Avtalet med Korea beräknas vara värt 19 miljarder euro i ny handel – en siffra som tydligt illustrerar poängen med frihandel. I Sverige har vi sedan länge förstått att handel en förutsättning för vårt välstånd - hela 90% av vår BNP utgörs av vår utrikeshandel. Tyvärr är det många länder och aktörer som ännu inte insett detta. Vid en debatt i Europaparlamentet som handelskamrarnas europeiska organisation Eurochambres arrangerade i veckan liknande de grönas representant Philippe Lambert frihandelskämpar med religiösa fanatiker. Liknelsen är skrämmande, men vid närmare eftertanke kanske det är vad som krävs för att få till en förändring. Sedan finanskrisen blossade upp har flera länder – trots försäkringar om motsatsen - infört nya tullar och handelsgränsningar i hopp om att skydda sin inhemska industri mot konkurrens. Några aktuella exempel är USA:s tullar på kinesiska däck och EU som i veckan beslutade att förlänga antidumpingtullarna på skor från Vietnam och Kina.

För avtalet med Sydkorea återstår att alla EU: s medlemsländer måste ratificera avtalet som också ska godkännas av Europaparlamentet. Nu får vi bara hålla tummarna att det inte blir samma fars som vi går igenom med Lissabonfördraget. Resultatet skulle bli mycket dyrt för företagen.

Nu har EU beslutat att avskaffa strafftullarna på norsk lax. Tullarna tas bort efter att kommissionens antidumpingundersökning visat att norska laxodlare inte alls dumpade sin export till EU. Det var i januari 2006 som EU införde antidumpingtullar på all odlad lax från Norge, men inte förrän i dag fattades beslutet att avskaffa dessa tullar.

I praktiken betyder detta att skotska och irländska laxodlare kunnat sälja sin lax under 2 ½ år utan besvärlig konkurrens av billigare lax från Norge. I slutändan är det förstås konsumenterna som fått betala högre pris för laxen.

Boven i dramat är EU:s antidumpingregler. EU kan, precis som i laxfallet, införa preliminära åtgärder innan det fastställs att dumping verkligen ägt rum. I dag behöver det inte bevisas att en skada förekommit, utan det räcker med en subjektiv bedömning att det föreligger risk för skada för att antidumpingtullar ska införas. I laxfallet infördes antidumpingtullar i januari 2006. Det dröjde till 2007 innan kommissionen började undersöka om det verkligen var så att norska laxodlare dumpade priserna på laxen som exporterades till EU.

Det är solklart att EU, till förmån för mindre konkurrenskraftiga europeiska företag, ännu en gång missbrukat antidumpinginstrumentet. Det är inte ens smygprotektionism utan ett klart hinder för fri handel. Laxfallet talar för sig själv: möjligheten att införa preliminära tullar måste avskaffas. Reglerna måste ändras så att antidumpingtullar endast kan införas när kommissionen fastställt att export till EU dumpas. Som lök på laxen försvinner inte tullarna på lax förrän rådet fastställt sitt beslut. Det beräknas ta ungefär en månad.