Därför bör Juholt gilla storstaden

Svartvit debatt om äldrevården
Publicerad den 11 January 2012

Förra årets avslöjanden om missförhållanden i äldrevården lämnar knappast någon oberörd. Även om bara en bråkdel av skriverierna skulle vara sanna så är det illa nog. Som ett brev på posten har vi för en oräknelig gång i ordningen hamnat i en tämligen förenklad debatt för eller emot privata aktörer i vården. Det finns många företag som bedriver kvalitativ äldrevård med passionerade ägare och engagerad personal. Dessa hamnar nu i skottgluggen för en yvig kritik mot allt vad privatvård heter.

Det är både orättvist och olyckligt. De privata aktörerna har mycket att bidra med. Det må inte framgå av rapporteringen, men de bidrar till att utveckla äldrevården och skapar även alternativ för personalen som tidigare var hänvisad till en enda arbetsgivare. Inte minst innebär det att företagsamma kvinnor i vård- och omsorgssektorn har möjlighet att starta eget.

En stor andel av äldrevården i Sverige i allmänhet och här i Stockholm-Uppsalaregionen i synnerhet utförs i dag av privata aktörer. I Uppsala kommun bor åtta av tio i äldreboenden som drivs av privata aktörer. 42 procent av hemvårdskunderna får sin hjälp via privata vårdbolag. I Stockholms stad har andelen omsorg i kommunal egenregi minskat från 61 procent år 2007 till 45 procent år 2010. Stockholm blev 2009 utsedd till Sveriges kvalitetskommun där äldreomsorgen särskilt lyftes fram i juryns motivering. Juryn bestod av företrädare för bland andra SKL, LO, Saco och TCO.

Ser vi till kvalitén så är den mindre svartvit än debatten om privat vs offentligt producerad äldrevård ger intryck av. I ett blogginlägg som Aftonbladet publicerade 11 november och som baserar sig på data från Socialstyrelsens Äldreguiden rankas de 20 bästa respektive sämsta äldreboendena
i Sverige. Bland de 20 sämsta finns ingen privat aktör och bland de 20 bästa finns tre privata aktörer, vilket motsvarar ungefär den andel av äldrevården som drivs privat.

I allt väsentligt är både brukare och medarbetare nöjda med den privata äldrevården, även om missnöje och vanvård uppenbarligen också förekommer. Och tyvärr är det inte begränsat till privata aktörer. Koppargården som varit i fokus för den senaste tidens vårdskandaler hette tidigare Råcksta sjukhem och drevs kommunalt.
Dagens Nyheter (14 oktober) har rapporterat att hemmet vid upprepade tillfällen varit föremål för skarp kritik och har blivit Lex Maria-anmäld ett flertal gånger under åren både före och efter att Carema tog över. Det är förvisso inget försvar för privata aktörer som inte levererar den kvalitet som de bör, men det sätter ändå frågan i perspektiv. I många fall är det så att privatiseringen innebär att samma personal ska utföra samma arbete med ny huvudman.

Ett problem är att den privata äldrevården oftast upphandlas av kommunerna som sedan placerar ut de äldre. Upphandlingskompetensen är många gånger inte tillräckligt hög – trots pratet om kvalitet – och upphandlingarna går nästan uteslutande på pris. Billigaste pengen per bytt blöja vinner så att säga. Dessutom bör fokus flyttas från själva upphandlingen till uppföljningen. Här har det uppenbarligen brustit vad gäller Koppargården. Lösningen är ett begränsat antal väl definierade krav som man arbetar med genom en kontinuerlig och relevant uppföljning, och inte som så ofta i dag ett stort antal krav som ändå inte efterlevs.

Det finns upphandlingsunderlag från vår region som till över 95 procent baserar sig på pris. Självklart går det att effektivisera även äldrevård, och dyrt behöver inte nödvändigtvis betyda bra. Men det behöver inte heller billigt göra. Pris och kvalitet kan, men behöver inte, hänga ihop. Sveriges Kommuner och Landsting, SKL, anser att det är svårt att hitta något samband mellan pris och kvalitet eftersom så mycket annat spelar in; organisation, ledarskap med mera.
Enkelt uttryckt skulle man kunna säga att man med hjälp av offentlig upphandling ersätter ett offentligt monopol med ett privat. Här har vi ett av de stora systemfelen i äldrevården i dag. Först när valfrihet för de äldre och deras anhöriga införs uppstår verklig konkurrens och makten hamnar där den rätteligen hör hemma – hos medborgarna. Låt oss hoppas att barnet inte åker ut med badvattnet nu när drevet går mot den privata äldrevården.

Kommentarer: (0)

Prenumera på Maria Rankkas blogginlägg

Prenumera på alla personers blogginlägg

Infrastruktur står högt på agendan
Publicerad den 27 October 2011

I mitten på oktober samlades Stockholms Handelskammares fullmäktige för att diskutera tillväxtfrågor och sin syn på regionens utveckling. Syftet med mötet var att komma med inspel till det omfattande policy- och påverkansarbete som Handelskammaren bedriver. Det är roligt att vara verksam i en region där det händer mycket och där det går bra. Det märks också på företagen.
Det är en myt att näringslivet i Stockholm inte skulle vara intresserat av regionala frågor. Engagemanget i vårt fullmäktige, men också i många andra handelskammarsammanhang, är stort.
Vi arbetar långsiktigt och har definierat tre övergripande teman: Huvudstadsregionen som tillväxtmotor i Sverige, Kunskapsstaden samt Globaliseringen och urbaniseringens möjligheter. Inom vart och ett av dessa tre områden finns många möjliga frågor. Det gäller för oss att prioritera det som är mest centralt ur ett tillväxtperspektiv. Dessutom bör vi satsa på frågor där det går att göra skillnad och nå resultat.

Vi har vid två tillfällen i år samlat fullmäktige för den här typen av diskussioner och båda gångerna har uppslutningen varit god. Både stora och små företag har synpunkter på hur huvudstadsregionen kan utvecklas vidare. Hur säkerställer vi kvaliteten inom forskning och utbildning? Vad gör oss attraktiva för högkvalificerad arbetskraft när regionen spås behöva drygt 70 000 fler högutbildade år 2030? Hur kan vi se till att få i gång andrahandsmarknaden för bostäder på kort sikt och få en mer fungerande bostadsmarknad på lång sikt? Var går det att bygga nytt? Hur säkerställer vi att regionens tillväxt blir kvalitativ och inte bara kvantitativ? När börjar Österleden byggas? Går det att öppna upp för Infrastruktur står högt på agendan dessutom privat-offentlig samverkan när det gäller infrastrukturinvesteringar? Hur kan kulturen tillföra ännu mer värden till regionen?

Att det råder oklarheter om hur Arlandas tillstånd kommer att vara utformat i framtiden och att det bara inom några år kan leda till att antalet starter och landningar begränsas kraftigt (om ingenting görs) är en fråga som alla är oroade över. Det gäller för övrigt inte bara näringslivet i vår region. Övriga svenska handelskamrar är minst lika bekymrade över oklarheterna kring Arlanda, eftersom flygplatsen är ett nationellt intresse och en hubb för inrikesresandet i vårt till ytan stora land. Oavsett bransch kan konstateras att transporter och infrastruktur står högt på agendan. Driver man ett hotell med svenska och internationella gäster är såväl frågan om hur taxinäringen fungerar som Arlandafrågan central. För många andra branscher handlar det om oro för den faktiska kostnaden av ett igenkorkat trafiksystem, vare sig det leder till bilköer eller försenade och inställda tåg. Det är också uppenbart att infrastrukturfrågorna hänger ihop med kompetensförsörjningsfrågorna. Går det att pendla från en plats i regionen till en annan så blir det lättare att rekrytera. Matchningen på arbetsmarknaden underlättas.

PolitiKer på alla nivåer och de tjänstemän som arbetar med tillväxtfrågor i Stockholm- och Uppsalaregionen har mycket att lära av näringslivet, oavsett om det är Ericsson eller ett mindre tillväxtbolag. Det finns både kraft, idéer och ofta förslag på lösningar på problem för de som är intresserade av att lyssna. Samtidigt ska erkännas att det finns en viss besvikelse över hur lång tid många processer tar och att det finns en upplevelse av att det ibland är mer snack än verkstad. Detta trots att det händer mycket i regionen just nu. Poängen är snarast att många skulle välkomna att det hände ännu mer. Du som medlem är givetvis alltid välkommen att höra av dig till mig med dina tankar om prioriteringar och idéer för regionens framtid. Skicka gärna ett mejl till maria.rankka@chamber.se.

Kommentarer: (0)

Prenumera på Maria Rankkas blogginlägg

Prenumera på alla personers blogginlägg

Lägg ned kvoteringsdebatten, Moderaterna
Publicerad den 27 September 2011

Vissa debatter vägrar att dö. Den om könskvoterade börsbolagsstyrelser är en sådan. Nu senast är det moderaternas partisekreterare Sofia Arkelsten som varit ute och småhotat om kvotering, trots att hon själv tidigare framfört ungefär den typ av argument mot kvotering som jag gör här.

Man skulle lätt kunna göra sig lustig över att så mycket energi har ägnats åt en liten grupp privilegierade kvinnor, men det handlar givetvis om symboler. Frågan i sig är dock knappast ett samhällsproblem som engagerar runt köksborden, åtminstone om man undantar en radie på några kilometer runt Stureplan. Just köksbordet brukar ju annars vara den ultimata politiska temperaturmätaren på om någonting är viktigt. Missförstå mig rätt. Brist på jämställdhet, liksom orättvisor i samhället generellt, engagerar många, över generationsgränserna och förmodligen i hela landet. Men denna politiska fixering vid kvotering just av styrelser i börsnoterade bolag är märklig.

På vilket allvarligt samhällsproblem är den här åtgärden egentligen svaret? Den bidrar inte, vågar jag påstå, till att vi får fler kvinnor på exekutiva positioner, vilket är en mycket mer intressant aspekt av jämställdhet i näringslivet än just bolagsstyrelserna. Inte minst som att vägen till styrelserummet ofta går via dessa positioner. Om det finns få kvinnor som har exekutiv erfarenhet så kommer de bli underrepresenterade i styrelser där sådan erfarenhet tillmäts högt värde. Det har inget med diskriminering att göra, utan handlar om hur vi långsiktigt arbetar med en bredd av frågor: från unga flickors teknikintresse till uppmuntran att göra karriär och ta ansvar samt hur familje- och arbetsliv kan kombineras.

För att ha det sagt, det finns delar av näringslivet som inte är i takt med tiden. Det finns fortfarande sammanhang där män föreslår män. Men bara för att någonting är ett problem betyder det inte att lösningen är politisk. Kan och bör politiken lägga sig i allt? Och var börjar ansvaret för oss det civila samhället?

Det finns också mycket som är positivt, manliga och kvinnliga chefer i alla generationer som uppmuntrar kvinnor att ta för sig och en ökad medvetenhet om att blanda de grupper oftast är mer dynamiska och skapar mer värde. Dessutom så har vi den stora trenden i västvärlden, som verkar ha passerat obemärkt förbi i den svenska samhällsdebatten, nämligen att flickor presterar avsevärt bättre än pojkar i skolan och att kvinnor i dag dominerar på många akademiska prestigeutbildningar. I USA har unga kvinnor nått högre positioner och därmed också högre lönenivåer än deras manliga generationskamrater.

Allra tydligast är detta i storstäderna. Det helt avgörande för ökad jämställdhet i styrelserummen är att fler kvinnor gör karriär i näringslivet och tar på sig exekutiva positioner och på så sättskaffar den erfarenhet som behövs för att nå börsbolagens styrelser. Att toppstudenterna från prestigeutbildningarna nu ofta är kvinnor bådar gott, men jag tror det behövs ännu mer analys och diskussion kring vad som krävs för att fler kvinnor ska vilja ta tunga operativa jobb som linjechefer och andra exekutiva positioner medresultatansvar. Det är ju ofta det som krävs för att komma i fråga för styrelseuppdrag längre fram i den här typen av bolag. Eller varför kvinnor, i många sammanhang, oftare säger nej än ja när de får olika erbjudanden?

Här behövs förebilder och en diskussion om att kvinnor kanske behöver fortsätta sittarbete på att ta sig upp i samhället. Om problemet egentligen är för få kvinnor på tunga chefspositioner, varför är det inte där politiken lägger in sin stöt? Svaret är självklart, de politiker som föreslår kvotering vet att de är ute på principiellt djupt vatten. De vågar helt enkelt inte föreslå kvotering av ledningsgrupper och vid chefstillsättningar. Men vad är skillnaden egentligen, när dammluckorna redan är på vid gavel?

Låt oss lämna en destruktiv debatt bakom oss. Låt de som äger företagen bestämma vilka som ska styra och leda dem - äganderätten borde vara allt för viktig för att en ledande moderat skulle nedlåta sig till att mixtra med den på det här sättet. Och låt oss istället föra en diskussion om hur vi - genom uppmuntran, en bättre skola, goda förutsättningar och inspirerande förebilder - får fler kvinnor att göra karriär.

Det hade varit så oändligt mycket mer intressant och konstruktivt om vi istället sa att ambitionen är att alla kvinnor som har tillräcklig kompetens ska ta ett steg ytterligare i karriären. Då skulle vi få fler kvinnor på alla chefsnivåer och i slutändan fler kvinnor i styrelserna. Verklig förändring kommer underifrån. Inte genom principiellt tveksamma genvägar.

Kommentarer: (0)

Prenumera på Maria Rankkas blogginlägg

Prenumera på alla personers blogginlägg

Möjliggör modernt mecenatskap!
Publicerad den 15 June 2011

Maria Rankkas ledare från Handelskammartidningen 3:2011

Det finns i dag en insikt bland företagare och beslutsfattare i näringslivet att det som gör en stad attraktiv för människor – kulturutbudet, nöjeslivet, bostadssituationen, kollektivtrafiken – också är en del av företagsklimatet. I en kunskapsekonomi handlar mycket om att locka till sig talangfulla människor. Då spelar livsmiljö och kultur stor roll. När Handelskammarens fullmäktige samlades tidigare i år för att diskutera vår strategi framåt, var det ett flertal ledamöter som betonade vikten av att driva kulturfrågor. Ska huvudstadsregionen fortsätta att vara en tillväxtmotor är kulturen viktig. Det känns roligt att företräda en företagarorganisation som är så modern i sitt synsätt.

Handelskammaren Har länge engagerat sig i kulturlivet i huvudstadsregionen och också verkat för breddad finansiering genom tydligare regler för sponsring, men också ökade incitament för filantropi och mecenatskap. Fördelarna med det är flera. Framför allt skulle mer kapital nå kulturen, men breddad finansiering möjliggör också mångfald. Avdragsmöjlighet både för företag och privatpersoner är viktiga åtgärder, liksom förändringar i stiftelselagstiftningen, som i dag inte anger kultur som ett allmännyttigt ändamål. Däremot får de stiftelser som arbetar för att stärka rikets försvar i samverkan med militären, eller de som främjar nordiskt samarbete, skattebefrielse. Inget fel med det, men kulturen bör också få en plats i stiftelselagstiftningen. Det krävs inte mer än några penselstreck i regelverket. Vad väntar regeringen på? Det skulle både sända en viktig signal och ge kulturen tillgång till nytt kapital. De politiker som klagar på att näringslivet inte ännu har slantat upp till ett nytt operahus kanske kan börja med att ändra den lilla detaljen? Det skulle underlätta den vidare processen. Sverige, liksom flera andra industrialiserade länder, har haft – och har – en filantropisk tradition. De förmögenheter som byggdes upp under 1800-talets industrialisering var många gånger avgörande för framväxten av universitet och högskolor, liksom för svenskt kulturliv och forskningens finansiering. En undersökning av SKOP, som Handelskammaren låtit göra, visar att nästan fyra av tio privatpersoner i regionen kan tänka sig att donera pengar till kulturen om de får göra skatteavdrag.

Frankrike Fick en ny lagstiftning på dethär området 2003 och den har fått positiva effekter för kulturen och det civila samhället i stort. Storleken på skatteavdragen varierar från 40 till 90 procent beroende på situation. Det finns flera olika former för filantropi och sponsring som ryms i det franska regelverket. Det är framför allt sociala projekt, sport och kultur som får stöd av de 35 000 företag i Frankrike som är engagerade. 85 procent av företagen är små och medelstora. Det största mecenatsprojektet hittills är att byggföretaget Vinci tog över och genomförde hela renoveringen av spegelsalen på Versailles. Arbetet pågick under åren 2003-2007 och värdet uppgick till cirka 120 miljoner kronor. Även den typen av kompetensbaserat stöd till kulturen berättigar till avdrag. Handelskammaren kommer under de kommande åren att stödja ett arbete som initierats av Entreprenörskapsforum under ledning av dess vd, Pontus Braunerhjelm, tillika professor i nationalekonomi vid KTH, i syfte att få fram och sprida kunskap om filantropins betydelse. Projektet Filantropiskt forum kommer utifrån forskningsbaserade resultat att verka för en fördjupad diskussion och förståelse kring filantropins positiva samhällseffekter. Det finns all anledning att ta vara på och utveckla den begynnande donationstrend som finns i Sverige.

arrow_small

Läs Handelskammartidningen här

Kommentarer: (0)

Prenumera på Maria Rankkas blogginlägg

Prenumera på alla personers blogginlägg

Därför bör Juholt gilla storstaden
Publicerad den 12 April 2011

Maria Rankkas ledare från Handelskammartidningen 2:2011

Den kanske starkaste trenden i världen just nu är urbaniseringen. Trots det saknades helt den dimensionen i Håkan Juholts installationstal på s-kongressen. Juholt hävdade att klyftan mellan stad och land vuxit. Det är fel om man ser till den långsiktiga ekonomiska utvecklingen. Skillnaderna mellan stad och land var faktiskt större i mitten på 1800-talet än i dag.

Man undrar också om Juholt har missat det värderings- och livsstilsskifte som pågår? Om så är fallet, bör han lägga tid på att läsa in sig på den intressanta diskussion om urbanisering och stadsutveckling som pågår.

Det är inte frågor som han bör delegera till lokalpolitikerna i de tre storstadsregionerna, utan vore han smart skulle han gå i bräschen för en ny storstadspolitisk agenda för Sverige. Endast så kan Sverige bli framgångsrikt i framtiden. Det är också en djärv politisk strategi att tro att det går att vinna makten i Sverige utan Stockholmsväljarna.

Numera bor en majoritet av världens befolkning i städer och siffran ökar snabbt. Enligt FN:s State of the World’s Cities 2010/11 är länders välståndsutveckling intimt förknippad med hur det går för deras städer. Urbaniseringen är en väsentlig förklaring till att fattigdomen minskar och städer med smart infrastruktur för kollektivtrafik, transporter och boende erbjuder en mer energieffektiv livsstil än den som landsbygden kan erbjuda. Att fler av oss bosätter oss i städer påverkar även livsstil och värderingar. Om bilden av staden för hundra år sedan var att det var farligt, smutsigt och förknippat med ohälsa att bo där, är det i dag precis tvärtom.

Sverige är inget undantag. I princip är det de tre storstadsregionerna som växer befolkningsmässigt i vårt land. Ekonomiskt bidrar storstadsregionerna, med huvudstadsregionen i spetsen, kraftigt till hela Sveriges ekonomi. Av landets totala beräknade tillväxt fram till 2030 väntas hela 40 procent komma från Stockholm. I dag bor var fjärde invånare i Stockholm och Uppsala län, medan var tredje krona i ekonomin skapas här.

Självklart finns det ett ömsesidigt beroende där effektivare transporter gör att arbetsmarknadsregionen runt huvudstaden blivit större och det är lättare att pendla in för arbete och ändå bo någon annanstans. Av de två fullsatta lokalbussar som Stockholm växer med varje dag så föds knappt 40 procent av passagerarna här i regionen, resten flyttar från andra delar av Sverige och världen. Vi skulle inte kunna prestera så starkt utan inflödet av kompetens. Å andra sidan vet vi också att den tillväxt som genereras i storstadsregionerna sprider sig i landet och får positiva konsekvenser för alla på sikt.

Hur skulle då en storstadspolitisk agenda kunna utformas? Några ingredienser bör vara satsningar på infrastruktur. Vi måste öppna upp för mer av samarbete mellan näringsliv och politik vad gäller investeringar, så kallade OPS-lösningar. Den dysfunktionella bostadsmarknaden är ett allvarligt hot mot tillväxten i storstadsregionerna, framför allt i Stockholm. Tillväxtskadliga skatter är allra mest skadliga i regioner som har goda tillväxtförutsättningar. Den låga sysselsättningsgraden bland utrikesfödda är ett problem i storstäderna. Satsningar på utbildning, forskning och ett innovativt klimat där det är lättare att förverkliga nya idéer och omsätta dem i företagande ska heller inte underskattas. Det är i de kunskapsintensiva företagen som huvuddelen av tillväxten sker.

Det är förresten inte bara socialdemokraterna som saknar en storstadspolitik, utan även övriga partier lever i hög grad kvar i föreställningen att regionalpolitik handlar om satsningar på områden där färre och färre vill bo.

arrow_small

Läs tidningen här

Kommentarer: (2)