Miljödomstolen har beslutat att säga nej till den planerade containerhamnen i Norvik vid Nynäshamn. Det kom som en kalldusch för Stockholms stad, som i åratal planerat för detta.

Problemet är att processen har gått långt. Alla inblandade kommuner och myndigheter är helt inställda på att den nya hamnen ska bli verklighet. Alla planer och beslut har anpassats till det. En ny väg har byggts till Nynäshamn och pengar finns avsatta för att även bygga ut järnvägen. En prioritering som knappast hade gjorts om det inte var för den nya storhamnen. SL har börjat bygga spårvägen som ska trafikförsörja de nya bostäder som planeras i Värtan. Med containerhanteringen kvar i Värtan finns inte möjlighet att bygga en enda bostad där (oavsett om man tycker att det är en bra idé eller ej).

Staden lär överklaga till Miljööverdomstolen, vars dom i sin tur lär överklagas till Högsta Domstolen hur det än går. Processen lär ta tre år till, minst. Under den tiden finns det risk att det företag som ställt upp som medfinansiär till den nya hamnen ha tröttnat och hoppat av. Allt tillbaka på ruta ett, förutom att containertrafiken fortsatt att öka och sjötransporterna blivit allt vikigare för att klara en miljövänlig godsförsörjning av Sveriges största konsumtionsmarknad.

Denna sorglustiga historia är en allt för tydlig illustration av ett av Sveriges allvarligaste och mest grundläggande problem; beslutsprocessen för stora infrastrukturprojekt är trasig. Det räcker inte med vanligt planarbete. Dessutom ska allt kunna dras i domstolar och överklagas i ett otal instanser. I slutändan blir det domstolar som fattar beslut som borde fattas av politiskt valda församlingar.

Handelskammaren har länge förordat att Sverige borde införa anläggningslagar efter dansk modell. Det innebär att man stiftar en lag för varje större infrastrukturprojekt som tar över alla annan lagstiftning och gör att besluten inte går att överklaga på längden och tvären. Innan en sådan lag stiftas ska självklart hela den demokratiska och politiska processen vara avklarad, liksom alla miljöprövningar och tillstånd. Om Norvik hade genomgått en sådan process hade det funnits två alternativ. Antingen hade idén om en storhamn där förkastats för länge på grund av att miljöprövningen inte hållit. Då hade man kunnat rätta sig efter det och sökt en annan lokalisering eller försökt utvidga området i Värtan. Eller hade en anläggningslag nu gjort att beslutsprocessen varit avklarad och omöjlig att överklaga. Det hade inte bara förenklat alla andra samhällsplaneringsbeslut som är avhängiga av frågan, utan sparat stora pengar för hela samhället. Vidare är det en demokratireform värd namnet eftersom en liten grupp missnöjda med en sådan ordning inte kan beröva den stora majoriteten sin demokratiska beslutsmakt.

Nu måste alla stora infrastrukturprojekt planeras med en släptid som motsvarar den belastning som domstolsväsendet för närvarande har. Det är en märklig process som kännetecknas av lika delar politisk feghet och byråkratisk seghet. Vi bör alla demokratiskt fatta beslut om de stora infrastrukturprojekt som rör vår region och sedan bör de genomföras. Inte överklagas in absurdum.

I dag öppnade European Security Research Conference 09 dörrarna på Folkets Hus i Stockholm. Sverige och Vinnova organiserar konferensen inom ramen för det europeiska ordförandeskapet och vid inledningen talade kommissionär Günther Verheugen. Temat för konferensen är framtidens forskning kring säkerhetsfrågor - brett - och det finns en mängd intressanta forskningsprojekt som ställer ut i samband med konferensen. I morgon håller jag ett kortare anförande om vilka framtida riktningar säkerhetsforskningen kan ta sig i samarbetet mellan företag och samhälle. Huvudtemat i det anförandet är att näringslivet behöver bli en del av säkerhetstänkandet om det skall bli bärkraftigt, och jag exemplifierar med hur privata företag i dag samlar in information som kan användas exempelvis för att kartlägga influensaspridning.

Inledningen av konferensen var bra, och inledningstalarna betonade alla kopplingen mellan forskning på säkerhetsområdet och innovation. Tanken är inte att forska i blindo, så att säga, utan att säkerhetsforskningen skall resultera i utveckling av ett antal företag på säkerhetsområdet - något som gör mycket av säkerhetsforskningen till ren näringspolitik.

Annars var det bärande temat i dagens övningar den personliga integriteten. Alla är medvetna om, och kämpar med, den oupplösliga spänningen mellan säkerhet och personlig integritet. Det är delvis ett misstag, tror jag. Vi måste lära oss att skilja mellan olika sorters säkerhet och se till att den personliga integriteten inte växlas in till för låg kurs i säkerhetsarbetet. Mycket av den säkerhet som vi kan köpa oss med kameraövervakning och andra typer av övervakningsteknik är antingen väldigt ingripande, eller inte särskilt effektiv. Och framförallt är det en säkerhet post factum. Vi kan utreda brotten, men inte förhindra dem.

Janet Napolitano, chef för den amerikanska myndigheten för fosterlandsförsvar (elakt översatt), har noterat att vi måste möta dagens nätverkshot med nätverksförsvar av olika sorter. I Sverige har vi forskat kring detta, och det är väl inte alldeles klart vad exakt ett nätverksförsvar är - men Napolitanos observation är nog ändå god. Vi måste möte nätverksangrepp med nätverksförsvar. Näringslivet måste vara en del av det nätverk som svarar på hoten - både för att näringslivets verksamhet är skyddsvärd och för att det är i näringslivet innovationen sker.

Men det finns orosmoln. Napolitanos observation utelämnar något mycket viktigt. Visst kan vi möta nätverksangrepp med nätverksförsvar, men vad lönar det när det som angrips ändå är den gamla nationalstaten - monolitisk i sin enhetlighet? Problemet är inte bara angreppstaktiken som frihetens fiender använder sig av, det är också att målet har en tydlig nätverkskaraktär. Kanske tvingas en sådan utveckling fram nu - inte sällan talar vi om olika samhällshot inte på den nationella nivån, utan på den internationella och den lokala. Många städer har egna klimatpolitiska mål, eller strategier för säkerhet vid terrorangrepp. I internationella organisationer drivs diskussioner om både klimat och asymmetrisk krigföring. Men nationalstaten förkortas långsamt bort.

En sak är säker: säkerhetsfrågorna förändrar samhället både till form och innehåll.