I dagarna damp det ner en grönbok (diskussionsdokument) från kommissionen om en modernisering av EU:s politik för offentlig upphandling. Vid årsskiftet drog även regeringens utvärdering av upphandlingsregelverket igång. Med andra ord pågår nu en översyn av hela regelverket för offentlig upphandling både på EU-nivå och på nationell nivå.

Så vad vill man uppnå med dessa utredningar? Vad är problemet och varför vill man ”modernisera” direktiv som bara är cirka fem år gamla? Vår egen svenska lag om offentlig upphandling (LOU), som bygger på EU-direktiven, har endast varit i kraft i tre år och de senaste ändringarna ägde rum i somras och gav Konkurrensverket rätt att utdöma böter mot upphandlare som inte sköter sig.

Vad det handlar om är inte att direktiven är gamla utan att man anser att den effekt som man avsåg med reglerna inte uppfylls. Skattepengar ska användas på ett effektivt sätt och det finns en skepsis om regelverket för offentlig upphandling lever upp till det. Det ligger mycket i det. Men det är mer än så. I Europa har man genom EU:s tillväxtstrategi 2020 pekat ut offentlig upphandling som en viktig faktor för att åstadkomma högre tillväxt i Europa. Det är inte bara en bristande effektivitet i den offentliga upphandlingen och en låg gränsöverskridande upphandling som ska åtgärdas (endast cirka 2 procent av de offentliga kontrakten går till ekonomiska aktörer från andra medlemsstater enligt kommissionens gen bedömning). Det handlar även om att bygga upphandlingsregler som bidrar till att utveckla innovationer och främja miljö- och sociala mål. 

I detta arbete är det viktigt att värna de små företagens intressen. De brukar alltid finns med i diskussionerna men i slutändan glöms de ofta bort. Vi kommer att arbeta stenhårt för att företagarperspektivet inte negligeras. Det finns 900 000 företag i Sverige och av dem är 96 procent enmansföretag och mikroföretag (mindre än tio anställda). Att åstadkomma en effektivare offentlig upphandling handlar inte enbart om upphandlare utan minst lika mycket om företagen som levererar. Lagen måste göra det enkelt för småföretag att delta i offentliga upphandlingar. Om fler företag deltar i upphandlingar stärks konkurrensen och skattepengarna används effektivare. Alla vinner på bättre och enklare regler.

I september överlämnades den så kallade Innovationsupphandlingsutredningen (SOU 2010:56) till näringsminister Maud Olofsson. Uppdraget var att utreda förutsättningarna för offentlig innovationsupphandling (att upphandlingar genomförs så att inte nya idéer utestängs på grund av att de ännu inte etablerats på marknaden) i Sverige och lämna förslag till att öka tillämpningen av innovationsupphandling. Men så mycket innovation finns inte att hitta i utredningen och förslagen lämnar en hel del i övrigt att önska.

Det är givetvis bra att titta på möjligheten att öka innovation i upphandling.
Innovation handlar om att tänka nytt och det behövs på ett område som offentlig upphandling.  De konkreta förslagen i utredningen handlar mycket om fler regler. Det föreslås t.ex. en bestämmelse som innebär att upphandlare ”bör” ta innovationshänsyn i upphandlingen efter modell från upphandling med miljö- och sociala hänsyn. Man föreslår också en ny lag om s.k. förkommersiell upphandling för forsknings- och utvecklingstjänster.

Frågan är varför man tror att det behövs mer regler och lagar för att skapa bättre förutsättningar för ett mer innovativt upphandlingsklimat. Fler regler är nog det sista upphandlingsområdet behöver och det är svårt att se att det skulle bidra till mer innovation. Det vore däremot ändamålsenligt att arbeta för att innovationer främjas vid offentliga upphandlingar som genomförs inom ramen för befintliga upphandlingsregler i LOU – funktionsupphandling, konkurrenspräglad dialog, alternativa anbud, m.m. Vissa branscher använder funktionsupphandling ofta, t.ex. byggbranschen men även inom infrastruktur.

Fler upphandlingsregler innebär också ökade arbetsinsatser för såväl myndigheter som leverantörer och kan vara svårt att förena med målsättningen om att få färre och enklare regler för små och medelstora företag. Direktiven för utredningen anger tydligt att möjligheten att delta i innovationsupphandling för små- och medelstora företag särskilt ska belysas. Utredaren nämner att små innovativa företag kan komma att känna av ökade anbudskostnader t.ex. på grund av ökade krav och mer mångfacetterade urvalskriterier, men att detta skulle uppvägas av den samhälleliga vinsten av den ökande konkurrensen. Det rimmar dåligt med hur anbudsgivarna ser på saken. Dessutom går det stick i stäv med den nytillsatta utredning som fram till 2012 ska utvärdera hela LOU och titta på om omfattningen av regelverket verkar negativt i förhållande till den ekonomiska effektiviteten.

En annan sak man missar är att belysa hur förslagen hänger ihop med regeringens tjänsteinnovationsstrategi. Utredningen skriver att det finns problem avseende tjänsteinnovationer och immaterialrätter men utvecklar inte hur det slår. Hanteringen av de icke-materiella tillgångarna i samband med innovationer kan få mycket stor betydelse för möjligheterna att göra innovationer till affärer.

Varför ska offentlig upphandling vara så krångligt? Knappt har vi fått nya regler i Lagen om offentlig upphandling (LOU) som ger upphandlarna ännu fler paragrafer att följa, förrän hela regelverket ska ses över. Den tidigare tidigare Europaparlamentarikern (KD) Anders Wijkman har fått i uppdrag att utvärdera upphandlingsregelverket ur ett ekonomiskt och samhällspolitiskt perspektiv. Uppgiften är att titta på om upphandlingsreglerna i tillräcklig omfattning gör det möjligt för upphandlande myndigheter att göra goda ekonomiska affärer genom att ta tillvara konkurrensen på marknaden.

Översynen behövs. Lagen om offentlig upphandling har inte i första hand stiftats för att se till att den offentliga sektorn gör bra affärer vid köp av varor och tjänster – man kan följa lagen till punkt och pricka och ändå göra en usel affär. Reglerna finns snarare för att efterlikna den privata marknaden. Den offentliga sektorn är inte konkurrensutsatt, vilket innebär att marknadens normala kontrollmekanismen inte är aktiv. Syftet med lagen om offentlig upphandling är att se till att lika regler gäller för alla som vill göra affärer med offentlig sektor. Man kan säga att LOU finns till för att bidra till konkurrensneutrala villkor i näringslivet när det gäller försäljning till offentliga köpare.  

För att uppnå syftet krävs regleringar. Men ju mer reglering vi fått på detta område och ju mer snack om att upphandlarna gör fel, desto sämre affärer har det blivit. Det affärsmässiga handlaget hamnar i skymundan, då rädsla för överprövning lägger alltför stort fokus på att uppfylla de formella kraven. Att EU-kommissionen dessutom uttalat att det är upphandlarna, inte lagen, som är det stora problemet, gör att upphandlarna blir mer noga med formaliteter och mindre intresserade av kontakter med potentiella leverantörer. Det är ingen bra utveckling.

Regleringar finns till för ett syfte. Men de drar med sig administrativa kostnader och problem som måste vägas mot den förväntade nyttan. Jag tror att vi är där nu, när det börjar tippa över åt fel håll. Så även om det är lite hela havet stormar nu med både fler regler och regelförenklingar, så är det glädjande att regeringen satt igång en utredning. En viktig del av arbetet blir att se över systemet för insamling av upphandlingsstatistik, något som varit eftersatt under en längre tid.

På DN debatt rekommenderar fem fackförbund bland annat att man ska förena offentlig upphandling med krav på kollektivavtal. Detta är en sällsynt dålig idé då den gränsöverskridande offentliga upphandlingen i EU redan i dag är svårt underutvecklad. All extra regelbörda som tillförs kommer ytterligare att re-nationalisera de offentliga
upphandlingarna.

När det gäller inarbetandet av obligatoriska krav på kollektivavtal kan det se ut som ett rationellt och oproblematiskt krav, men de många olika frågor som kommer upp i samband med bedömningarna av vad som skall anses räcka, hur utländska företag skall behandlas och vilka sorters avtal som uppfyller de svenska kraven skulle helt kväva all utveckling av gränsöverskridande offentliga affärer. Förmodligen skulle sådana krav inte heller vara förenliga med den tydliga svenska strävan mot utökad integration av den inre marknaden och frihandel i stort.

Redan i dag finns långtgående och svårutvärderade krav som inte har att göra med grundläggande affärsmässighet och kvalitet. Om något borde regeringen verka aktivt för att lyfta ut politiken från upphandlingsprocessen och i EU medverka till att renodla och förenkla
gränsöverskridande upphandlingar. Den offentliga upphandlingen i EU uppgår till 15000 miljarder kronor, men den gränsöverskridande delen av detta är knappt mätbar på någon procent. Det är ett misslyckande för den inre marknaden, och det skulle knappast bli bättre med än fler krav på upphandlare och upphandlingar.

Peter Egardt
VD Stockholms Handelskammare

Niklas Kåvius
Konkurrens- och upphandlingsexpert
Stockholms Handelskammare

Det har varit huggsexa bland it-konsultbolagen när de stora kontrakten inom den offentliga sektorn ska fördelas under hösten. Hos såväl centrala upphandlare i Kammarkollegiet och Kommentus som hos stora myndigheter och landsting förbereds enorma affärer. Volymerna är stora och avropen på ramavtalen är höga. Avtalen löper på allt mellan fyra till sju år, ofta med option på förlängning om ett till två år. Trots lågkonjunkturen pågår it-upphandlingar för totalt 22 miljarder. Skatteverket upphandlar it-konsulttjänster och support för runt en miljard.  Mest aktivitet är det på Kammarkollegiet som under hösten upphandlar för runt 18 miljarder. Att det är så många avtal som tecknas just nu är en tillfällighet. Att teckna många och stora avtal mitt i en lågkonjunktur kan dessutom ur köparperspektiv ha både för- och nackdelar. Ur leverantörssynpunkt är det naturligtvis en bra affär att teckna kontrakt med offentlig sektor när det är dåliga tider. Offentlig sektor är stabil affärspartner med säkra pengar. Det är en av anledningarna till att så många nu vill vara med och slåss om att få leverera.

En stor fördel är att det är fler mindre leverantörer i affärerna. På Kommentus prövar man nya metoder vilket bland annat syftar till att öppna upp för att släppa in små företag. Istället för att ha fast rangordning mellan leverantörerna i avtalen så är det flytande beroende på dagspris. Det är smart. Är man nummer 3 eller 4 i rangordningen så får man sällan några uppdrag alls. Istället flyttas den som för tillfället har lägst pris upp på listan. Den här typen av modell gör att man utnyttjar konkurrens mycket bättre vilket leder till lägre priser och en större flexibilitet där mindre leverantörer får större chans att ta hem affärer. Det tycker jag bör bilda norm för betydligt fler it-upphandlingar framöver.

En offentlig aktör som inte lyckats så bra med sina it-upphandlingar är Försäkringskassan. Riksrevisionen har granskat flera stora upphandlingar av it tjänster där Försäkringskassan har slarvat och inte följt regler i LOU vilket bidragit till förseningar, högre kostnader (ca 170 miljoner mer än beräknat) och it-lösningar med lägre kvalitet.

Ett forskningsprojekt från Växjö universitet visar att svenska kommunpolitiker och höga tjänsteman är redo att bryta mot LOU för att gagna lokala företag. Undersökningen är en del i ett forskningsprojekt om mutor i svenska kommuner där en enkätundersökning har gjorts bland 1 900 tjänstemän och förtroendevalda. Forskningsprojektet gällde egentligen mutor och visar på god moral ute i landet. Sverige ligger för övrigt i topp bland länder i hela världen som är minst anfrätta av korruption. Men på ett område är det helt tvärtom. Gynnandet av den lokala leverantören är det stora undantaget. Var fjärde kommunpolitiker i bland landets 290 kommuner anser att det är fullt ok att inte förnya kontrakt med den befintliga leverantören och att istället teckna avtal med en lokal företagare. De finns många förståeliga skäl till varför en kommun gärna ser att det lokala näringslivet blomstrar – mer skattepengar i kommunkassan och flera arbetstillfällen för att nämnde några av de främsta. Det är viktiga ingredienser för kommunpolitiker.

Generellt sett är det rött skynke och totalstopp för alla jurister, och upphandlingsjurister i synnerhet, för sådana förslag. Lagen om offentlig upphandling är tydlig med att lokala producenter inte får gynnas i upphandlingsprocessen. Principen kallas för icke-diskrimineringsprincipen och är en av de mest grundläggande inte bara för upphandling i Sverige utan hela EU och utgör även grund för hela den inre marknaden. Men misströsta inte – visst kan väl lokala leverantörer gå före i kön. Som vanligt är det många som skriker på bättre lagstiftning så fort det är något som inte passar. Lagen om offentlig upphandling är mer än bara ett fyrkantigt regelverk - det är ett instrument för affärer inom offentlig sektor. Således kan, och bör, den användas därefter. Det vill säga den går bra att användas till att uppnå de verksamhetsmål som kommunen sätter upp likväl som de politiska målen.

Det finns flera ganska enkla grejer som en kommun kan göra för att gynna sina lokala företag i en upphandling (och som lokala företagare kan man gärna upplysa sin kommun om detta).
Öppna upp för en bättre dialog vilket underlättar för leverantörerna. Hjälp dem att bli bättre på att skriva anbud och hantera frågor som rör offentlig upphandling genom att arrangera utbildningar. Vidare kan kommunen göra det lättare för företagen att få del av information om upphandlingar i kommunen och sist men inte minst – använda elektroniska upphandlingssystem. Enligt en undersökning från Tillväxtverket spar kommunen både tid och pengar samtidigt som det förenklar för anbudsgivarna. Detta är bara några förslag men visar på hur enkelt det är att anpassa lagen till att passa verksamheten. 

Många kommuner vill gynna det lokala näringslivet. Det kan verka självklart särskilt för många små kommuner som i stor utsträckning kämpar för att behålla ett krympande näringsliv och jobb på orten, men också för företagarna då offentlig sektor är en stor inköpare. Lagen säger blankt nej . Politiken krockar med juridiken.

I Sverige är ca 95 % av alla företag så kallade mikroföretag, dvs. företag som sysselsätter tio personer eller färre. Dessa företag har ofta en stor betydelse för det lokala och det regionala näringslivet. Sysselsättningen och dynamiken som småförtagen erbjuder spelar en viktig roll för att näringslivet ska kunna förnyas. Ingen är intresserad av att gå tillbaka till tiden innan LOU när kommuner kunde upphandla lite hur de ville och gynna vilka leverantörer de ville. Men i glesbygder och utflyttningsorter vill man kunna ta lokala hänsyn för att på sätt skapa förutsättningar för existensen av lokala leverantörer. Det ger i sin tur en möjlighet för kommunen att behålla viktiga skatteintäkter och kompetensen och samtidigt motverka kommunala och regionala obalanser.

Det ingår i kommunens kompetens att kunna gynna lokala företag. Däremot får inte kommunen vid offentlig upphandling gynna en lokal producent. Lagen om offentlig upphandling är klar på den punkten. Det strider nämligen mot den s.k. icke-diskrimineringsprincipen, som är en av de grundläggande delarna i det EG-rättsliga upphandlingsdirektivet. I en forskningsrapport från Växjö universitet nyligen framgår att 30 % av kommunpolitikerna i undersökningen tyckte att det är acceptabelt att gynna en lokal leverantör, även om det är dyrare och kvaliteten är sämre. Det förklarar en del om varför kommuner ofta struntar i lagen.

Det finns dock ett fullt lagligt sätt att gynna kommunens företagare vid upphandlingar, nämligen att planera upphandlingarna bättre genom att dela upp dem i flera delar och därmed möjliggöra för fler mindre aktörer att delta.

Under sommaren skickade Finans-departementet ut en remiss om nya rättsmedel på upphandlings-området. Det är ett batteri med flera förslag och en hel del är bra men för den som hoppades på färre och enklare regler för upphandling så blir det nog en besvikelse. Upphandling kommer framöver att i än högre grad involvera juridisk kunskap och vi kommer att få se ännu fler överprövningar. För de som jobbar med upphandling på advokatbyråer stundar dock lysande tider.

Förslagen rör huvudsakligen tre frågor – (i) för det första att genomföra Europarlamentets och rådets direktiv från december 2007 som gäller effektivare förfaranden för prövning av offentlig upphandling, för det andra att införa en sanktionsavgift (marknadsskadeavgift), och för det tredje föreslås ändringar som syftar till att förenkla upphandlingsområdet. Tanken är främst att komma till rätta med problemen med bristen på sanktioner och bruket av otillåtna direktupphandlingar.

Hur har man tänkt lyckas man med detta då? Ja, vad gäller förslagen som relaterar till direktivet så är det vår plikt som medlemsstat att implementera reglerna. Sverige är redan sent ute och kommer att missa det slutdatum, december i år, som är bestämt. Reglerna föreslås träda i kraft i juni nästa sommar. Förslagen omfattar bl.a. införande av en avtalsspärr för att hindra att upphandlare skyndar sig att ingå avtal för att slippa överprövning; ogiltighet av avtal för att upphandlare inte ska underlåta att annonsera upphandlingar; marknadsskadeavgift om högst 10 % av kontraktsvärdet för att åtgärda otillåten direktupphandling och regler om s.k. förhandsinsyn vilket också tar sikte på annonsering och inkluderar inrättande av en nationell databas. Utöver det har Finansdepartementet försökt att hörsamma krav på förenklingar genom att föreslå förenklad bevishantering och möjlighet för leverantör att åberopa annan leverantörs kapacitet under tröskelvärdena. Vidare föreslås en fast gräns för direktupphandling.

Generellt sett tycker jag det är bra att vi får utökande möjligheter till sanktioner och att leverantörer slipper ifrån en del dokumentationskrav. Det är krav som Handelskammaren har drivit länge. Men det överskuggas ändå av att vi får fler regler att hålla reda på, fler tidsfrister och sannolikt ännu fler tvister eftersom förslagen öppnar upp för mer överprövning. Vi kommer längre bort från flexibla affärsmässiga inköp och närmare en juridisk teknifiering av processen, på gott och ont. Vi får sannolikt se mindre av otillåten direktupphandling framöver men jag är tveksam till om förslagen leder till ett ökat företagande och sparade pengar hos kommuner och landsting som departementet förutspår i sin remiss. 

De pågående skrivelserna om Stockholms Läns Landsting upphandling av sjukhusmaten innehåller flera bitar. En del är mörkade rapporter och motstridiga politiska beslut, landstingsråd ute på tunn is och en utredning från Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) och Deloitte som konstaterar att det ”förekommit åtgärder som inte är förenliga med Kommunallagen”. En annan del är perspektivet utifrån Lagen om offentlig upphandling.

Har landstinget agerat i strid med LOU? Utifrån det som framkommit i media framgår att Landstinget valde att gå vidare med endast en anbudsgivare. Den ende konkurrenten, Svenska Försvarsrestauranger, blev tidigt ogiltigförklarad med hänvisning till den tekniska kunskapen hos leverantören.

EG-domstolen har i ett avgörande från 1998 (C-27/98 Metalmeccanica Francasso SpA) uttalat att om endast en anbudsgivare återstår efter kvalificering av leverantörerna är den upphandlande myndigheten inte skyldig att tilldela kontraktet till den anbudsgivaren. Samma sak gällde för Gävle kommun som vann på den grunden i högsta instans förra året (RÅ 2008 ref 35). Skälet är, något förenklat, att om det bara finns en anbudsgivare kvar kan man inte dra nytta av en effektiv konkurrens eftersom den inte kan jämföra olika anbud och välja det förmånligaste på grundval av kriterierna i förfrågningsunderlaget (dvs. offerten). SKL: anser i sin rapport att upphandlingen inte borde ha genomförts med bara en anbudsgivare. Även om det politiska mandatet fattades så innebär det dock inte att upphandlingen var i strid med LOU trots att landstinget i flera hänseenden valt att bortse från beslut som enligt fullmäktige var grundläggande för genomförandet av upphandlingen.

De utredningar som gjordes visar på en lång rad brister och förslag till åtgärder för förbättrade rutiner för framtida upphandlingar. En särskilt oroande brist som utpekas är att det inte finns någon med juridisk kompetens som granskar om de förslag som läggs fram till politikerna är förenliga med gällande lagar och regler. Det är även oklart hur mycket pengar enskilda tjänstemän har befogenhet att spendera i olika upphandlingar. Låt oss i alla fall hoppas att maten smakar bra.

Den 28 maj i år fälldes NCC i Marknads-domstolen för delaktighet i den s.k. asfaltskartellen och dömdes att betala 200 miljoner kronor. Det är det högsta bötesbeloppet någonsin för ett kartellmål i Sverige. Det tidigare högsta beloppet var 50 miljoner kronor som Statoil år 2005 fick betala i den s.k. bensinkartellen som inbegrep all de stora bensinbolagen. Men varför blev det just 200 miljoner kronor?  Räknar domstolen så helt annorlunda i jämförelse med verket som hade yrkat på dubbelt så mycket? Vad är sanningen bakom de stora skillnaderna mellan domstolens bötesbelopp och verkets?

Konkurrensverket är kända för att ta i ordentligt i sina bötesbelopp vilket sedan ofta faller på processföringen. NCC blev ganska sura när de fick se Marknadsdomstolen höja beloppet med 30 % från Tingsrättens dom. Verket jublade (även om beloppet fortfarande inte var i närheten av vad verket ursprungligen yrkade), men Ulf Wallin på NCC kommenterade att företags vilja att samarbeta och underlätta verkets utredningar i liknade mål framöver kommer att minska. Kanske det. En viktig del i detta avser hur man beräknar konkurrensskadeavgiften. Det är idag ganska skönsmässigt, även om det finns vissa riktlinjer. Konkurrensverket publicerade efter domen en promemoria där verket redogör för hur man avser att tolka och tillämpa reglerna om konkurrensskadeavgift. Verket inbjuder samtidigt till att lämna synpunkter.

Verket kommer sannolikt få många svar på sin promemoria. NCC var inte ensam om att reagera på beloppet. Inom ICC (The world business organization) pågår för närvarande ett arbete att ta fram ett dokument till Kommissionen, Parlamentet och medlemsstaterna där man går emot hur man räknar fram själva bötesbeloppen. Idag är grunden för beräkning av böter baserat på företagets omsättning. Enligt Anders Stenlund på Svenskt Näringsliv kan detta vara för ensidigt. Man tar t.ex. ingen hänsyn till andra faktorer som t.ex. vinstmarginaler eller intjänandeförmåga hos företagen.

Stockholms tingsrätt gav för några dagar sedan Konkurrensverket tillstånd att utöka sin pågående granskning av Arla som misstänks för att utestänga konkurrenter. Om verket stämmer Arla att betala konkurrensskadeavgift enligt nuvarande beräkningsmetoder så skulle bötesbeloppet kunna hamna på över 7 miljarder kronor sett till Arlas omsättning för 2008 (max 10 % av omsättningen).

Konkurrens-verket har fått en del kritik för att agera vagt på området för offentlig upphandling. Men verket har inte haft mycket att sätta till. Efter snart två år som tillsynsmyndighet är det bra att verket nu sticker ut hakan i sin nya rapport Åtgärder för bättre konkurrens. Även om den del förslag kunde vara tydligare hoppas jag att främst förslagen om talerätt och sanktioner snart blir verklighet.

Verkets förslag att införa en beloppsgräns för direktupphandling är en bra och angelägen åtgärd. Det här är något som jag ofta får frågor om bland medlemmar. För oss är det viktigt att värdet inte blir för lågt och att möjligheten till överprövning inte beskärs. Fem basbelopp verkar i det avseendet väl avvägt. Välkommet är också verkets förslag om talerätt och sanktioner. Det är rimligt att Konkurrensverket som tillsynsmyndighet har faktiska möjligheter att agera mot överträdelser av upphandlingsreglerna. En marknadsskadeavgift kommer att ge verket ett effektivt verktyg mot till exempel förekomsten av otillåtna direktupphandlingar.

En fråga som Handelskammaren har drivit länge är frågan om förenklingar i upphandlingsprocessen. Verket vill ta bort stora delar av kapitel 15 i LOU som handlar om upphandlingar under tröskelvärdena och av B-tjänster. Det är viktigt att förenkla med viss försiktighet. Förenkling behöver nämligen inte alltid vara inriktat på lagstiftning. Många företag pekar på att det i första hand gäller att påverka förhållningssättet hos upphandlande enheter. Det tankesättet finns inte riktigt med i verkets rapport. Ett annat förslag som är angeläget men som inte alls finns med är området för elektronisk upphandling. Verket vill intensifiera arbetet med införandet av sådana system hos myndigheter och kommuner men hänvisar endast till Kammarkollegiet i den delen. Det finns mycket tid och pengar att spara på e-upphandling. NUTEK visar i en rapport från i år Offentlig upphandling och elektroniska upphandlingssystem på en 26 % minskning av de administrativa kostnaderna. Det är därför olyckligt att verket inte lägger några egna förslag på det här området.

Leverantörer kanske är svårflörtade, men det kan ju också vara så att de inte har så stor anledning att gå på Upphandlingsdagarna som ägde rum i februari. Enligt Upphandlingsdagarnas egen undersökning kom 82 % av deltagarna från den offentliga sektorn och så var vi ett par branschorganisationer där, men det var försumbart i sammanhanget.

Upphandlingsdagarna är en årligt återkommande konferens om upphandling. Jag var där för första gången. De flesta konferenser ser i stort sett likadana ut – föreläsningar, mat, mingel och en avlutande debatt. Den här konferensen var inget undantag – utom på en punkt… leverantörerna saknades!

Under en följd av år har regering, lagstiftare och myndigheter talat sig varma om att sätta fokus på små- och medelstora företag att delta i offentlig upphandling. Mitt förslag är att nästa gång det är dags för den årliga konferensen istället kalla den för ”Anbudsdagarna” och flytta fokus från upphandlarna till anbudsgivarna.

Jag skulle vilja se en större diskussion om leverantörernas angelägenheter och problem med upphandlingar snarare än myndigheternas problem. Båda perspektiven behövs naturligtvis men det blir oftast en fokusering på upphandlarna samtidigt som statistik från Konkurrensverket visar på en fallande trend på antal anbud per upphandling. Det är något som hade varit intressant att höra mer om!

Detta leder mig in på en närliggande fråga som kommun- och finansmarknadsminister Mats Odell berörde i sitt inledande tal på konferensen, nämligen förenklingar i lagstiftningen om offentlig upphandling med sikte på små- och medelstora företag. Ett angeläget ämne särskilt för våra medlemmar som ofta efterfrågar just detta.

Upphandlingsutredningen 2004 hade i uppdrag att titta på om bestämmelserna om upphandling under direktivens tröskelvärden kunde förenklas. Något sådant förslag lämnades inte i slutbetänkandet. Mats Odell kunde inte heller lova några förbättringar, istället ser det mesta faktiskt ut att mynna i fler regler på området! Vi får se vad regeringen tänker föreslå i den departementsskrivelse som kommer i vår.

Jag är rädd att de få leverantörer som närvarade i åhörarsal A på City Conference Center nog ser lite mörkt på framtiden. De kommer att få vänta på den uppmärksamhet och de förenklingar som de behöver.