IT-minister Kaplan har hittills hållit en låg profil i frågan. Han vill se över bredbandsstrategin och har gett Digitaliseringskommissionen i uppdrag att undersöka vilken roll digitaliseringen spelar för jämställdheten, arbetsmarknaden samt på miljö- och klimatområdet. Frågor som redan har varit föremål för tidigare regeringars intresse genom åren, men som nu alltså inte är ämne för riktiga utredningar med efterföljande förslag från regeringen. Det ska bara undersökas.

Det är svårt att hitta aviserade propositioner från regeringen som tar sig an digitaliseringsfrågorna. Medan varslen staplas upp i näringslivet saknas alltså efter mer än 100 dagar och snart ett halvår rejäla insatser för att hantera digitaliseringens konsekvenser för Sverige.

På åtminstone en punkt är även den förra regeringen medskyldig. Inte mycket har hänt sedan Stockholms Handelskammare 2008 föreslog att ett elektroniskt remisshanteringssystem skulle inrättas på Internet. Det duger inte.

Det kan tyckas en liten fråga, men att fler kan bli delaktiga i beslutsprocesserna är inte bara föredömligt i ett demokratiskt perspektiv. I ett allt mer komplext samhälle är det en nödvändighet att fler bidrar med sina kunskaper för att beslut och lagstiftning ska landa rätt.

Informationen om remisser och hanteringen i Regeringskansliet behöver bli mer enhetlig och tydligare. Det spretar ordentligt i departementens hantering. Kulturdepartementet publicerar samtliga remisser och remissvar (men passar på att begära in hela fem exemplar av svaren på papper om man vill svara).

Än mindre förutsägbart är det hos Miljö- och energidepartementet som publicerar nya och gamla remisser under några ämnesområden. Här kan man läsa varningen: ”Observera att inskickade remissvar kan komma att publiceras på denna webbplats.”

På regeringens webbplats publiceras grundinformation om varje departements ansvarsområden och organisation. Fyra departement skriver inte något om remisser (Finans-, Försvars, Justitie- och Utrikesdepartementen). Varken Statsrådsberedningen eller Förvaltningsavdelningen anger hur de hanterar remisser, även om de säkert hanterar färre remisser än fackdepartementen.

Även om sex departement har någon form av information om remisshanteringen så framstår det som nästan obegripligt att större framsteg inte har gjorts. Vi kan prenumerera på ministrarnas tal och pressmeddelande. Med en knapptryckning kan vi få ett nyhetsbrev om ”den öppna processen” i arbetet med en maritim strategi. Det borde alltså finnas stora möjligheter till sökningar, bevakningsfunktioner för olika ämnen och annat för den som behöver följa regeringens arbete med till exempel remisser.

Hanteringen av en central process i den svenska statsförvaltningen är alltså omodern, oförutsägbar och snart ohjälpligt efter andra länder som arbetar mer seriöst med insyns- och öppenhetsfrågor av detta slag.

Det är hög tid att skicka en härold till regeringskvarteren för att berätta om Internets möjligheter att öppna upp remissprocesserna för företag och medborgare.

 

Fredrik Sand

Näringspolitisk expert

Stockholms Handelskammare